När Irina Zetterman engagerade sig i The Hunger Project i början av 80-talet talades det mycket om svältkatastrofer och hungersnöd och de flesta biståndsorganisationerna adresserade dessa katastrofer med ett tydligt problemfokus. Men inte alla. The Hunger Project blev en stor kontrast till denna rörelse, minns Irina. Helt plötsligt sa någon att det gick att avskaffa hunger.
– Den här infallsvinkeln att se möjligheter istället för problem fanns inte någon annanstans, och det tilltalade mig. Just att det handlar, både då och nu, om människors inställning och att alla är kapabla till förändring. Att man inte behöver vänta på något som kommer utifrån. Kraften finns hos varje person. Man skapade en känsla av att hungern går att avskaffa. Att den smått ”galna” visionen kan bli verklighet.
Tilltalas av lösningar, inte problem
Irina Zetterman har som sagt varit månadsgivare till The Hunger Project länge. Hon har med sig The Hunger Project och tanken på en värld fri från hunger i de olika sammanhang där frågan dyker upp. Hon tilltalas av att organisationen ser människor som lever i hunger som lösningen på problemet, inte att de är problemet.
– Om människor kan få kraft, stöd och inspiration så kan de själva ta sig ur sin hunger. De som faktiskt lever i hunger kan lösa frågan. The Hunger Project är med och kanaliserar den kraft och den viljan som redan finns. Det tycker jag är så himla bra.
”En viktig milstolpe”
Hon lyfter också The Hunger Projects påverkansarbete med att få upp hungerfrågan på den internationella dagordningen som en viktig milstolpe.
– När The Hunger Project startades fanns inte ens ett mått på hunger. The Hunger Project har varit med och format dagordningen skulle jag säga. Att hungerfrågan finns med i Agenda 2030 tror jag är mycket tack vare The Hunger Projects påverkansarbete. Hungerprojektet är bäst helt enkelt.
