Samhällsledd utveckling

Samhällsledd utveckling, på engelska community-led development eller CLD, är ett synsätt och en metod där det är lokalsamhällets egna medlemmar som identifierar sina utmaningar, utformar lösningar och driver genomförandet. Externa aktörer, organisationer, myndigheter och givare, spelar en stödjande roll men inte en styrande.

The Movement for Community-led Development, MCLD, ett globalt nätverk av över 70 organisationer där The Hunger Project är sekretariat, definierar det så här: samhällsledd utveckling är en process där lokalsamhällets medlemmar tillsammans identifierar mål som är viktiga för dem, utformar och genomför planer för att nå dessa mål, och skapar samarbetsrelationer både internt och med externa aktörer, allt medan de bygger på samhällets styrkor och lokalt ledarskap.

Det är viktigt att skilja samhällsledd utveckling från liknande begrepp. Community-driven development, CDD, som bland annat Världsbanken använder, har stora likheter men fokuserar oftare på avgränsade projekt och extern finansiering. Samhällsledd utveckling i MCLD:s mening betonar istället en djupare process: att förändra strukturer och förhållningssätt inifrån, bygga lokal kapacitet och skapa självständighet som håller över tid, även utan fortsatt externt stöd.

Tanken att människor bäst förstår sin egen situation och bör ha makten att forma den är egentligen inte ny. Den växte fram i kölvattnet av kolonialismen, när samhällen runt om i världen började organisera sig och kräva rätten att bestämma över sina egna liv.

Redan 1908 startade Mahatma Gandhi en rörelse i Sydafrika byggd på ömsesidigt stöd och självförsörjning. I Brasilien under 1940-talet utvecklade pedagogen Paulo Freire en metod för att utbilda människor på landsbygden i områden präglad av utbredd fattigdom. Inte genom att berätta för dem vad de borde tycka, utan genom att hjälpa dem att analysera och ta makt över sin egen situation. I Asien växte liknande rörelser fram efter första världskriget med samma grundtanke: förändring måste komma inifrån.

Under efterkrigstiden fortsatte många länder och organisationer att arbeta på det sättet. Men från 1980-talet förändrades det internationella biståndets inriktning. Fokus flyttades mot centralt styrda program: ekonomiska reformpaket, globala hälsokampanjer, akuta humanitära insatser. Det lokala perspektivet hamnade i skymundan.

Det vände under 2000-talet när världens länder utvärderade sina gemensamma utvecklingsmål och lade grunden för Agenda 2030 och det stod klart att program som planeras och genomförs utan de människor de ska nå inte håller. Lokalt ägarskap är inte ett trevligt tillägg, utan själva förutsättningen.

The Hunger Project var tidigt ute med att driva den insikten. År 2011 fick organisationen stöd från FN:s demokratifond för att samla erfarenheter från Asien, Afrika och Latinamerika kring frågan om hur lokalsamhällen kan bli verkliga aktörer som driver sin egen utveckling. Det arbetet lade grunden för MCLD, The Movement for Community-led Development, som bildades 2014 och idag samlar över 70 organisationer världen över.

Samhällsledd utveckling är inte en enhetlig modell som ser likadan ut överallt. Det är snarare ett antal principer och förhållningssätt som vägleder arbetet, oavsett geografiskt sammanhang.

Centralt är att lokalsamhällets röst och handlingskraft sätts i centrum. Det handlar om att alla, inklusive kvinnor, ungdomar och marginaliserade grupper, har rätt att vara med och forma de beslut som påverkar deras liv. Det handlar om att bygga på de styrkor och resurser som redan finns i ett samhälle, snarare än att utgå från brister och behov. Och det handlar om att skapa en process av kontinuerligt lärande och anpassning, inte ett projekt med ett fast slutdatum.

I praktiken innebär det bland annat att lokalsamhällen genomför egna analyser av sin situation, att lokala ledare, ofta kvinnor, utbildas och ges mandat att driva förändringsarbetet, att samhällen mobiliseras kring gemensamma mål som de själva definierat, och att relationen till myndigheter och externa aktörer bygger på ömsesidighet och respekt snarare än beroendeförhållanden.

The Hunger Project arbetar med detta i praktiken genom tre sammankopplade ben: jämställdhet och kvinnors ledarskap, samhällsmobilisering och lokaldemokrati. Dessa tre dimensioner förstärker varandra och skapar tillsammans förutsättningar för en förändring som bärs av samhället självt.

Evidensbasen för samhällsledd utveckling har vuxit under de senaste decennierna och forskningsintresset är idag stort. Bilden är sammansatt med tydliga styrkor men också utmaningar som forskningen pekar på.

Det finns ett starkt empiriskt stöd för att samhällsledda ansatser levererar mer träffsäkra och hållbara resultat, framför allt när det gäller att nå de människor som har minst resurser. Världsbanken stöder idag 341 aktiva projekt för samhälls- och lokalledd utveckling i 95 länder, till ett värde av 48,7 miljarder dollar, och konstaterar att dessa ansatser lett till effektiv och inkluderande leverans av bastjänster och, när de genomförts över tid, mätbara minskningar av fattigdom i de mest utsatta samhällena.

MCLD:s egna forskningsprogram har bidragit med viktig kunskap. I projektet InCLuDE, Impact of Community-led Development on Food Security, genomförde ett forskarteam från MCLD och Charles Darwin University i Australien en genomgång av 56 samhällsledda program för att förstå hur lokalt ledarskap och facilitering bidrar till ökad matsäkerhet och motståndskraft. Studien, som finansierades av USAID, visade att samhällsledd utveckling kan stärka både rättviseperspektivet och förmågan att hantera kriser i matsäkerhetsarbetet. Men den betonade också att resultaten beror på förutsättningarna: hur välutbildade de lokala ledarna är och i vilken grad marginaliserade grupper verkligen inkluderas och hörs.

En av de tydligaste lärdomarna från forskningen gäller kvinnors deltagande. Program som aktivt inkluderar kvinnor i beslutsfattande och ledarskap uppvisar genomgående bättre resultat, inte bara för jämställdheten i sig utan för matsäkerhet, hälsa och ekonomisk motståndskraft i hela samhället.

Forskningen är inte entydig och det vore fel att måla upp en alltför enkel bild av samhällsledd utveckling.

En central invändning är att externa resurser och strukturer riskerar att spegla och förstärka de maktojämlikheter som redan finns i ett samhälle. Forskning visar att de hushåll som har det svårast inte alltid gynnas av samhällsledda insatser och att hushåll med mer resurser i vissa fall är mer benägna att ta del av dem. Det betyder att samhällsledd utveckling kräver ett aktivt jämlikhetsperspektiv och tydliga mekanismer för att säkerställa att de mest utsatta faktiskt inkluderas.

En annan utmaning handlar om överförbarhet. Det som fungerar i ett samhälle är inte självklart möjligt att kopiera till ett annat. Samhällsledd utveckling har ingen färdig mall som fungerar överallt och de som leder arbetet behöver god förmåga att lyssna, anpassa och förstå det specifika sammanhang de arbetar i.

Det finns också en spänning kring mätbarhet. Samhällsledd utveckling skapar ofta resultat som är svåra att fånga i traditionella utvärderingsmodeller, som förändringar i ledarskapskultur, ökat förtroende mellan medborgare och myndigheter och stärkta gemenskaper. Det försvårar finansiering som ofta prioriterar snabba och enkelt mätbara utfall. Att bygga en starkare kunskapsbas är därför en central uppgift för hela rörelsen och det är just det MCLD:s forskningsprogram arbetar med.

Hunger uppstår sällan av en enda orsak och löses sällan med en enda insats. Det är ett tillstånd som hänger samman med fattigdom, ojämlikhet, klimatsårbarhet och strukturer som håller människor utanför de beslut som formar deras liv. Det är just det som gör samhällsledd utveckling så relevant för arbetet mot hunger.

Att avskaffa hunger kräver mer än mat. Det kräver att flera insatser möts på lokal nivå, både sådana som direkt stärker tillgången till näring och sådana som skapar bättre förutsättningar på längre sikt. Samhällsledd utveckling skapar den strukturen, en process där lokala behov, lokal kunskap och lokalt ledarskap är utgångspunkten. När ett samhälle har verktygen att förstå sin situation, organisera sig och påverka beslut som rör dem läggs grunden för en matförsörjning som håller även utan fortsatt externt stöd.

The Hunger Projects erfarenhet från arbete i Afrika, Asien och Latinamerika bekräftar det forskningen visar. Samhällen som driver sin egen utveckling och där kvinnor har en central roll i det ledarskapet når verkliga och varaktiga framsteg mot en värld fri från hunger.