En av tolv människor i världen lever i hunger. Det motsvarar omkring 673 miljoner människor eller 8,2 procent av världens befolkning.
På global nivå minskar hungern något i statistiken men bakom siffrorna döljer sig stora regionala skillnader. I Afrika ökar hungern och idag lever omkring var femte person utan tillräcklig tillgång till mat. Om utvecklingen inte förändras kommer en allt större andel av världens hungrande att finnas just där, trots att kontinenten utgör en relativt liten del av världens befolkning.
Samtidigt präglas de globala livsmedelssystemen av fortsatt instabilitet. Matpriserna har under de senaste åren legat på nivåer som kraftigt försvagat köpkraften i låginkomstländer. Även när prisökningarna bromsar in på global nivå består effekterna lokalt. För hushåll som redan lever på marginalen innebär det att näringsrik mat prioriteras bort, vilket direkt påverkar hälsa, utveckling och framtidsmöjligheter.
Konsekvenserna syns tydligast bland kvinnor och barn. Kvinnor bär ofta huvudansvaret för familjens matförsörjning samtidigt som de har minst inflytande över resurser och beslut, medan barn drabbas direkt när maten inte räcker till eller saknar näring. För barn, särskilt under de första levnadsåren, får näringsbrist livslånga konsekvenser för både fysisk och kognitiv utveckling.
Det är mot denna bakgrund som 2026 framträder som ett avgörande år. Världen befinner sig i ett läge där flera globala kriser sammanfaller. Väpnade konflikter påverkar livsmedelsförsörjningen i stora regioner. Klimatförändringarna fortsätter att slå hårdast mot redan utsatta människor. Samtidigt pressas biståndssystem och offentliga budgetar, vilket ökar risken för kortsiktiga prioriteringar på bekostnad av långsiktiga lösningar.
För The Hunger Project är 2026 därför inte ett mellanår i en strategi. Det är ett skede där långsiktigt arbete antingen får fullt genomslag eller riskerar att avbrytas innan förändringen blivit bestående. Det är i denna fas som investeringar i lokalt ledarskap, jämställdhet och motståndskraft prövas i praktiken.
Hunger handlar inte om brist på mat
Hunger har länge beskrivits som ett problem som kan lösas genom ökad livsmedelsproduktion. The Hunger Project utgår från en annan grundläggande insikt och det är att hunger i grunden är ett maktproblem. När människor som producerar maten saknar rättigheter, ekonomiska möjligheter och inflytande över beslut kvarstår hungern även när tillgången på mat är tillräcklig på nationell eller global nivå.
Detta är särskilt tydligt i många afrikanska länder. I Uganda står kvinnor för majoriteten av jordbruksarbetet och utgör över hälften av jordbruksarbetskraften. Trots det äger de sällan marken de brukar, har begränsad tillgång till pengar och saknar inflytande över lokala beslut om infrastruktur, marknader och resurser. Resultatet är ett välkänt mönster där de som bär upp livsmedelssystemet själva lever med osäker tillgång till mat.
The Hunger Project börjar därför inte med insatser i jordbruket, utan med människor. Kvinnor ges möjlighet att organisera sig, ta plats i lokala beslutsforum och bygga ekonomiska strukturer tillsammans. I nordöstra Uganda har tiotusentals kvinnor etablerat lånecirklar där lokalt kapital skapar företag, inkomster och ökad självständighet. Effekterna sträcker sig från tryggare försörjning till bättre hälsa, utbildning och ökat inflytande i lokalsamhället.
Denna typ av strukturell förändring är nödvändig för att vända hungerkurvan före 2030.
Förändring kräver tid och ansvar
The Hunger Projects arbete sträcker sig över fem till åtta år per samhälle. Den långa tidshorisonten är en förutsättning för hållbar förändring. Under dessa år byggs lokala institutioner upp, ekonomiska system stärks och samhällsservice etableras på ett sätt som kan leva vidare utan extern styrning.
I många av de samhällen där organisationen arbetar finns dessa strukturer redan på plats, men de har ännu inte nått full självständighet. År 2026 befinner sig många i ett känsligt skede där resultaten är synliga men fortfarande sårbara. År 2026 sammanfaller med den punkt då långsiktigt arbete antingen konsolideras eller försvagas. Det är då investeringarnas uthållighet prövas.
I Malawi drogs el till ett lokalsamhälle. Det gav flickor möjlighet att studera på kvällarna, men skapade också nya företag, längre öppettider och ökade lokala intäkter. På sikt möjliggjordes en fast sjukskötersketjänst. Den typen av kedjeeffekter uppstår när samhällen själva äger processen och ges tid att bygga vidare på sina framsteg.
Fem områden som måste utvecklas samtidigt
Varaktig förändring kräver att flera system stärks parallellt. The Hunger Project arbetar därför med fem sammanlänkade områden: mat och näring i kombination med ekonomisk och social egenmakt, jämställdhet med kvinnor och flickor i centrum, klimatanpassning i samhällen som drabbas hårdast av klimatförändringarnas effekter, fred och konfliktförebyggande där hunger och instabilitet annars förstärker varandra, samt teknologi och framtidskompetens som möjliggör deltagande i en föränderlig ekonomi.
När dessa områden utvecklas tillsammans skapas den helhet som krävs för långsiktig förändring.
Det verkliga testet
I samhällen där The Hunger Project avslutat sitt arbete fortsätter människor att organisera sig, utveckla sina institutioner och driva sin egen utveckling vidare. Det är det yttersta testet – och beviset på att förändringen håller.
Hunger är inte ofrånkomligt. Det är ett resultat av maktstrukturer och politiska val. När kvinnor får verkligt inflytande och samhällen ges möjlighet att forma sin egen framtid, då kan hungern brytas. Inte genom välgörenhet, utan genom strategiska investeringar i människors egen kraft.
