I mars reste tre medarbetare från The Hunger Project Sverige till östra Afrika för att starta upp ett treårigt Sida-finansierat projekt i Etiopien, ett av världens fattigaste länder. En vecka efter hemkomsten satte vi oss ner med Liinu (programchef), Seva (projektledare) och Amanda (ekonomiansvarig) för att prata om vad de upplevde, vad som krävs för att förändring ska hålla över tid och varför vissa saker inte går att förstå förrän man varit i fält.
Varför var det så viktigt för er att åka till Etiopien och inte bara dra igång initiativet från Sverige?
Liinu: Jag tror att ett partnerskap byggs bäst i mötet med varann. Digitala möten är jättebra men när man ses händer det något annat. Man kan ha diskussioner som är mer spontana, ställa frågor som man kanske inte vågar ställa annars och man kan utmana varandra på ett annat sätt. För många av oss var det första gången vi träffades IRL, trots att vi har jobbat tillsammans i flera år.
Seva: Ja, det var också väldigt viktigt att medarbetare i olika roller och länder träffades. Det är en stor hjälp när vi ska bygga ett program som sträcker sig över länderna.
Amanda: Ja, möten på plats gör det möjligt att reda ut många frågetecken direkt, istället för att de hänger kvar över tid. Alla får en gemensam förståelse för finansieringen och vad som förväntas av projektet.
Ni inledde er vistelse med tre intensiva konferensdagar i Addis Abeba, med partners från två länder, ett nytt treårigt avtal och ett fullt schema. Vad hände i det rummet som inte hade kunnat hända på distans?
Liinu: Vi hade jättespännande diskussioner där det var tydligt att vi alla har olika sätt att se på saker och ting. Att gå in på djupet i varje tema och verkligen förstå varandra och varandras synsätt tror jag hade varit omöjligt att göra på distans.
Seva: Att få skratta tillsammans och läsa varandras kroppsspråk skapar också en annan förståelse, inte minst i samtalen mellan mötena.
Amanda: Ja, diskussionerna som sker mellan mötena kan nästa vara viktigare än själva mötet, för att stärka relationer och ge möjlighet för att senare diskutera saker utan filter.
Risk- och konfliktanalys var en central del av programmet och Etiopien är ett land med komplexa politiska och humanitära utmaningar. Vilka var de viktigaste frågorna som diskuterades på plats?
Liinu: Båda länderna har länge präglats av våld och konflikter och det påverkar ju såklart hur man tänker kring och analyserar risker. För många känns det som en av de största utmaningarna till att jobba med de frågor vi arbetar med, samtidigt som det är väldigt vardagligt.
Amanda: För Etiopien kom en stor del av diskussionen att handla om den volatila valutan och hur birren har försvagats kraftigt de senaste åren, vilket fortsatt försvårar budgetplaneringen.
I Burkina Faso präglas arbetet av ett komplext politiskt läge och en pågående humanitär kris. Det kräver stor medvetenhet i hur insatser planeras och genomförs i fält, för att inte öka riskerna för vare sig deltagare eller anställda.
Seva: Förutom de faktiska utmaningarna i deras kontexter så diskuterade vi hur en riskanalys ska hjälpa oss att planera vårt arbete och aktiviteter. I så förändrande kontexter är det viktigt att vara förstående och flexibel i ens verksamhet, vilket en levande risk- och konfliktanalys kan hjälpa med.
Burkina Faso och Etiopien är två länder med mycket olika kontexter. Hur märktes det i rummet när partners från båda länderna möttes?
Liinu: Det märktes en del när vi pratade om programmet och vad vi ska uppnå. Det var tydligt att vissa saker är mer känsliga i vissa kontexter, att till exempel prata om mänskliga rättigheter, diskriminering på grunde av etnicitet eller religion kan vara väldigt känsligt i länder med konflikter som grundar sig i detta.
Amanda: De ledde till att de tog upp olika orosmoment och frågor kring genomförandet, samtidigt lyfte de även olika möjligheter för hur THP i respektive land kan stötta civilsamhället och bidra till verklig förändring.
Ute i fält mötte ni familjer som redan deltar i The Hunger Projects verksamhet. Gav det insikter som ni inte hade förväntat er?
Liinu: Absolut. Jag tycker att alla fältbesök är olika och unika. Jag får alltid ta del av nya erfarenheter och livshistorier och får med mig extremt mycket ny kunskap och inspiration. Det är alltid nyttigt att se hur viktigt det är att vi jobbar holistiskt. Exempelvis besökte vi områden där vi har ett starkt fokus på att stärka barns näring och hälsa, och där våra insatser har gjort enorm skillnad kring mer näringsrika odlingar, men även WASH-lösningar, familjers ekonomi och kvinnors ledarskap. Allt behövs för att utrota hungern.
Seva: Att möta verksamheten i verkligheten är alltid imponerande och intressant. För mig var det första gången jag var ute i fält med THP, vilket jag har sett fram emot sedan jag började arbeta i november. När en väl är på plats så syns det arbetet som sker på marken, och hur de människorna som stöttas av verksamheten själva inverkar på resultatet av vår verksamhet.
Amanda, du var på plats med ansvar för budget, avtal och riskanalyser och träffade samarbetspartner som jobbar i fält. Har det förändrat hur du ser på ditt arbete?
Amanda: Framför allt har det skapat en djupare förståelse för hur teamen i de olika länderna arbetar med budgetuppföljning och hur vi bäst kan stötta dem i det arbetet. Det blev också tydligare hur vi kan samarbeta kring prognoser och riskanalyser, samt vilka utmaningar som finns och vad som behöver följas extra noggrant under projektets gång.
Det här är ett treårigt projekt. År ett handlar ofta om att bygga förtroende och strukturer snarare än att visa resultat. Vad behöver vara på plats under det första halvåret för att de sista två åren ska leverera?
Liinu: Mycket nu i början handlar ju om att få en samsyn kring vad det är vi ska åstadkomma gemensamt, men också kring hur vi ska rapportera, mäta resultat, och vilka krav som kommer med den här sortens finansiering. Men jag tror det viktigaste är att vi lägger grunden för en relation baserad på transparens och tillit. För att projektet ska leverera behöver vi ha ett öppet mindset med fokus på utvärdering, lärande och anpassning. Vi ska kunna tala öppet om utmaningar och vad som behöver ändras för att vi ska lyckas hela vägen.
Amanda: Det är viktigt att vi får en gemensam syn på budgetuppföljningen. Lika viktigt är att säkerställa en kontinuerlig uppföljning av riskanalyserna, som uppdateras löpande under projektets gång, men som Liinu nämner så grundar sig allt i att bygga trygga relationer och en dynamik där vi alla kan lyfta frågor även om det känns jobbigt.
Vad var det första ni gjorde när ni kom hem?
Liinu: Jag kramade om mina barn hårt och länge.
Seva: Sov ett par timmar i min säng, då planet landade kl 05:30 på Arlanda en lördag.
Amanda: Tog över vabbandet från min man.
Vad hoppas ni att givare och följare förstår om arbetet i programländer. Finns det något som känns extra viktigt att förmedla?
Liinu: Att vårt arbete handlar om människor. Det är människor som har helt andra förutsättningar än vad vi har, men som har samma drömmar om ett bättre liv. De jobbar extremt hårt för att skapa bättre möjligheter för sig själva, sina barn och sina samhällen. Vi bidrar bara med verktygen, det är människorna i de lokalsamhällen där vi verkar som gör det stora jobbet.
Amanda: Håller med Liinu, att det i slutändan handlar om människor, och varje människas tro på sin egen förmåga att skapa förändring, både för sig själv och för samhället.
Foto Sehin Tewabe
