Var är hungern värst?

Enligt SOFI 2025, FN:s senaste rapport om matsäkerhet och nutrition, minskar hungern globalt för andra året i rad. Det är ett välkommet framsteg. Men rapporten är tydlig: framstegen är ojämnt fördelade. Medan hunger minskar i Asien och Latinamerika fortsätter den att öka i Afrika och västra Asien.

Afrika är den region där hungern är som mest utbredd och där den ökar snabbast. Mer än var femte afrikan lever i hunger, totalt 307 miljoner människor enligt SOFI 2025. I Afrika söder om Sahara är situationen särskilt allvarlig, med flera subregioner där hungern ökar år för år.

Andelen som lever med matosäkerhet i Afrika, 58,9 procent, är mer än dubbelt så hög som det globala genomsnittet på 28 procent. Och om ingenting förändras beräknas nära 60 procent av världens hungriga år 2030 finnas i Afrika.

Även i västra Asien ökar hungern. Uppskattningsvis 12,7 procent av befolkningen, mer än 39 miljoner människor, lever i hunger i regionen. Bakom siffran finns länder som påverkats av långdragna konflikter, ekonomisk instabilitet och stigande matpriser.

I Asien och Latinamerika är bilden mer hoppfull. I Asien, som fortfarande är den region med flest hungriga i absoluta tal med 323 miljoner, har andelen undernärda minskat från 7,9 procent 2022 till 6,7 procent 2024. I Latinamerika och Karibien lever 34 miljoner i hunger, och andelen har sjunkit från 6,1 procent 2020 till 5,1 procent 2024.

Framstegen i dessa regioner visar att förändring är möjlig, men att den kräver långsiktiga investeringar i sociala skyddsnät, småskaliga jordbruk och kvinnors egenmakt.

Hunger koncentreras inte av en slump. De regioner där hungern är som värst delar ofta flera gemensamma utmaningar: pågående eller tidigare konflikter som slår ut jordbruk och försörjningsmöjligheter, extrema väderhändelser till följd av klimatförändringarna som förstör skördar, hög och ihållande matprisinflation som gör att familjer inte har råd med tillräcklig mat, och djupgående strukturell ojämlikhet, inte minst mellan män och kvinnor.

SOFI 2025 lyfter särskilt fram matprisinflationens roll. Sedan pandemin har matpriserna globalt ökat snabbare än den allmänna inflationen, och i låginkomstländer var ökningen som störst. Det har slagit hårdast mot de familjer som redan hade minst marginaler.

Att hunger är ojämnt fördelad i världen är inte ett naturgivet faktum. Det är ett resultat av politiska beslut, ojämlika strukturer och otillräckliga investeringar, i de länder som drabbas hårdast, men också globalt. Och precis som hunger kan förvärras av dåliga förutsättningar, kan den minskas när rätt förutsättningar skapas. Det är det The Hunger Project arbetar för, varje dag, i de länder och lokalsamhällen där hungern är som störst.