Svenskarnas vilja att ge står stark även i en tid präglad av ekonomisk oro och en osäker omvärld. Nära sex av tio svenskar skänker pengar till en organisation. Frågan om givande handlar därför inte bara om pengar. Den handlar också om engagemang, förtroende och vilken roll civilsamhället ska spela i samhällsutvecklingen.
Charlotte Rydh är generalsekreterare för Giva Sverige och har lång erfarenhet av frågor som rör givande, finansiering och civilsamhällets förutsättningar. The Hunger Project Sveriges vd Malin Flemström möter henne för ett samtal om vad som får människor att bidra, vem som finansierar förändring och vad som krävs för att bygga engagemang som håller över tid.
Namn: Charlotte Rydh
Roll: Generalsekreterare för Giva Sverige sedan 2016
Bakgrund: Drygt 25 års erfarenhet av strategisk utveckling, fundraising, filantropi och engagemang
Utbildning: Civilekonom från Handelshögskolan i Stockholm
Giva Sverige: Branschförening för tryggt givande med 215 medlemsorganisationer. Under 2025 samlade medlemmarna tillsammans in 12,3 miljarder kronor i gåvor, bidrag och samarbeten från allmänheten, företag och organisationer.
Malin: Du har arbetat med givande och engagemang under många år. Finns det något i människors vilja att ge som fortfarande överraskar dig?
Jag kan fortfarande överraskas av, eller kanske mer bli otroligt hoppfull kring, är att viljan att ge oftast bottnar i en solidaritet med och omtanke om andra. En vilja att dela med sig även om man kanske inte själv har så mycket pengar, och att givandet kan vara det sista en överger även i en lågkonjunktur. Medmänskligheten som drivkraft helt enkelt!
Malin: Om du fick slå hål på en enda missuppfattning om givande i Sverige vilken skulle det vara?
Helst vill jag ju välja två. Att det handlar om välgörenhet och att skatteincitament är en drivkraft för givande. Men måste jag välja en så är det nog ”välgörenhet” och det beror på att givande i grunden handlar om att en organisation, eller snarare företrädare för en organisation, kan mobilisera engagemang utifrån en idé om vilken förbättring eller utveckling som gåvorna bidrar till.
Det handlar inte om allmosor eller tiggeri för det är organisationen som beskriver visionen som vi som givare får vara med och nå som är central.
Malin: Giva Sverige har visat att privata pengar spelar en större roll för civilsamhället än många kanske tror. När offentlig finansiering förändras hur ser du på balansen mellan statens, företagens och de privata givarnas ansvar?
Vår senaste rapport om finansieringen av civilsamhället visar att den offentliga finansieringen totalt sett bara är 16 procent men att det varierar för olika områden så genomsnittet är ungefär att en tredjedel av finansieringen kommer från offentlig sektor.
Det betyder att oavsett vilken siffra vi tittar på kommer huvuddelen av finansieringen för ideella organisationer från privat sektor, och är inte alls en ”bidragsindustri” som vissa gör gällande. Men robust och demokratiskt samhälle bygger ändå på att det finns en grundläggande offentlig finansiering för delar av civilsamhällets organisationer för det handlar t ex om att ge alla medborgare möjlighet till lokalt engagemang i allt från idrott och kultur till studiecirklar och ungdomsverksamhet.
Jag ser att vi behöver ändra fokus från hur finansieras civilsamhället till vad finansierar civilsamhället, för att tydliggöra på vilka sätt organisationer förädlar eller kanaliserar skattemedel, företagsstöd och allmänhetens gåvor. Då blir det tydligare att alla tre grupperna behövs på olika sätt för att bidra till ett livskraftigt civilsamhälle som är en central pusselbit i samhällsbygget
Malin: Givare vill förstå vilken skillnad deras pengar gör. Hur kan organisationer visa effekt utan att förenkla komplexa samhällsproblem eller skapa en förväntan på snabba resultat?
Detta är så viktigt men också så svårt och en av de stora utmaningarna för många ideella organisationer. Men att på ett enkelt sätt förklara komplexa frågor är utan tvekan det många behöver bli så mycket bättre på för att få fler att ge. Att det sedan tar tid att nå resultat handlar kanske om att försöka bryta ner kommunikationen i delresultat snarare än att fokusera på att nå visionen – att ha en värld utan hunger – direkt.
Malin: Hunger kommuniceras ofta som akut trots att lösningarna i grunden är långsiktiga. Har civilsamhället blivit för beroende av krisen som motor för engagemang och vad riskerar vi i så fall att missa?
Det här är verkligen en balansgång mellan att det finns akuta behov som måste åtgärdas för att människor inte ska lida eller dö och för det behövs pengar samtidigt som lösningarna är mycket mer komplexa och långsiktiga.
Så på kort sikt måste krisen kommuniceras men jag kan också se att organisationer tar den enkla vägen för att snabbt få in gåvomedel när det också behövs annan kommunikation som bygger kunskap hos givare och beslutsfattare. Här finns, tror jag, en inbyggd konflikt i organisationerna som handlar om att få in tillräckligt med pengar på kort sikt för att motivera sina kostnader istället för att också göra investeringar i kommunikation och insamling som på längre sikt bygger engagemang och kunskap och bidrar till mer gåvointäkter.
Det här är något som vi på Giva Sverige verkligen fokuserar på nu för att stötta organisationer att våga investera för att bidra till långsiktig förändring.
Malin: Giva Sverige lyfter tillitsbaserad filantropi och större handlingsutrymme för organisationer nära problemen. The Hunger Project bygger på att människor lokalt själva leder förändringen. Hur kan även finansieringen bidra till att flytta mer makt till dem som berörs?
Genom att större institutionella givare, filantroper och företag bygger sitt givande eller samarbeten på tillit till er som organisation och er verksamhet bidrar förstås den tillitsbaserade finansieringen till att ni kan använda pengarna där de bäst behövs och inte styrs in i vissa projekt. Det i sin tur hjälper er att ge mer makt till de som berörs genom att ni kan lyssna på deras behov där och då, inte vad som skrivits i en ansökan ett år tidigare.
Malin: Om du blickar några år framåt vilka förändringar i människors sätt att ge och engagera sig tycker du att organisationer som arbetar mot hunger behöver vara mest uppmärksamma på?
Jag tror verkligen att det är viktigt att inte väja för det långsiktiga utan lita på att människor faktiskt kan förstå mer komplexa problem. Men det måste vara autentiskt och uppfattas som ärligt och genuint.
Jag tror också på det grundläggande i givandet – att människor ger till människor och det förändras inte oavsett om sätten att ge utvecklas. Det ger bara fler möjligheter att skapa en tydligare närhet mellan människor, givare, i Sverige och de som lider av hunger.
Kanske också att ilska är en bra drivkraft för givande – att det helt enkelt är orättvist att stora delar av mänskligheten går hungriga trots att vi har tillräckligt med resurser globalt sett.
