Marie Wallenberg och Icke Hamilton har båda ägnat decennier åt The Hunger Projects arbete. Det som förenar dem är tron på människors egen förmåga att skapa förändring och övertygelsen om att långsiktigt, lokalt förankrat arbete är det som verkligen gör skillnad. Nu har de båda utsetts till hedersledamöter i styrelsen. Här delar de med sig av sina tankar om organisationens metod, vad de hoppas se om fem år och varför det här arbetet är svårt att beskriva i en hisspitch, men desto viktigare att fortsätta med.
Icke, hunger är en av världens mest komplexa utmaningar. Hur ser du på möjligheterna att faktiskt lösa den?
Icke: Permanent hunger gör att människors hela tillvaro går ut på att skaffa mat för dagen med konsekvenser för hälsa och utveckling och samhällen stagnerar. Genom att demonstrera hur The Hunger Projects arbete bidrar till att lyfta byar och områden ur fattigdom tjänar vi som en modell som inspirerar lokala myndigheter och andra utvecklingsorganisationer. Ett kostnadseffektivt och väl beprövat utvecklingsarbete som lägger grunden för hela samhällen att ta sig ur fattigdom och som bygger på människors egen förmåga på plats utan kostsamma interventioner med ofta ifrågasatt effekt. Däri ligger en stor potential för att kunna skala upp.”
Vilket budskap vill du ge till dem som funderar på att engagera sig i The Hunger Projects arbete?
Icke: Till dig som funderar på att engagera dig i The Hunger Projects arbete vill jag säga: Det har för mig varit en av de mest meningsfulla sysselsättningar jag haft där jag tillsammans med andra engagerade på nära håll kunnat uppleva hur vi givit människor runt om i världen möjlighet att själva få kontroll över sin egen tillvaro och bygga samhällen, som kan stå på egna ben även i svåra omständigheter. Du kan bidra till att denna modell skalas upp och sprids utanför de områden där The Hunger Project är verksamt i dag.
Marie, vad i The Hunger Projects arbete och vision engagerar dig mest och har hållit ditt engagemang vid liv?
Marie: The Hunger Projects värderingar har ända från första gången jag fick höra talas om organisationen tilltalat mig. Det var 2003 och jag träffade Åsa Skogström-Feldt. Äntligen en organisation som sätter individen högst och tron på dess inneboende kraft. Hjälp mig hjälpa mig själv. Skapa inte beroende av hjälp utifrån. Att The Hunger Project har en tydlig exit- strategi. Att stödja för att det gör skillnad för någon annan, inte för att skapa legacy för sig själv. Lokalt engagemang från både individer och de lokala samhällena och myndigheterna är nödvändigt för en långsiktig hållbar förändring ut ur hunger och fattigdom men som tyvärr tar tid och det går sällan att visa snabba resultat vilket prövar tålamodet och gör det svårt att beskriva i en ”hiss pitch”.
Vad skulle du vilja se att The Hunger Project har uppnått om fem år?
Marie: Om fem år önskar jag att vårt arbetssätt har spridit sig ännu bredare, att vi når ännu fler människor i våra programländer men också att andra kopierar The Hunger Projects metoder så att fler flickor och kvinnor får utbildning och gå i skola, slipper gifta sig i alltför unga år, att samhällen blir självförsörjande och att demokrati därigenom sprider sig och utrotar korruption, konflikter och allt som följer med det.
