Hope Akiror är projektledare för The Hunger Project och har lett arbetet med att stärka kvinnors markrättigheter i Nwoya-distriktet i norra Uganda, ett arbete som finansierats av Svenska Institutet.
I norra Uganda hindrar ett patriarkalt system kvinnor från att äga mark, ärva land och delta i beslut som rör dem. Det leder till orättvis tillgång till mark, bristande försörjning och sämre förutsättningar för jämställdhet.
Arbetet fokuserade därför på att att stärka lokala beslutsfattare genom utbildning, möten och dialoger mellan olika aktörer. The Hunger Projejkt arbetade också med att öka medvetenheten i samhällena och hjälpa kvinnor att kräva sina rättigheter samt att ge dem tillgång till juridiskt stöd för att faktiskt kunna hävda dem.
Här delar Hope sina tankar om vad som motiverat henne mest genom arbetets gång.
Vad fick dig personligen att engagera dig i den här frågan?
Det som drev mig var möjligheten att arbeta med kvinnor och hjälpa dem att kräva och få det de faktiskt har rätt till enligt lagen. Att stödja kvinnor i att stå upp för sina rättigheter var det som motiverade mig mest i det här arbetet.
Vilka var de största utmaningarna på plats?
En stor utmaning var att jag var ung och behövde samarbeta med många olika aktörer. I början togs jag inte alltid på allvar på grund av min ålder. Det hände att tjänstemän stängde dörren för mig. Men när de väl lyssnade och förstod vad jag ville uppnå förändrades deras syn på mig. Många sa efteråt: ”Du har en mogen själ i en ung kropp.” Det lärde mig att hålla ut, tro på mig själv och låta arbetet tala för sig självt.
Finns det ett ögonblick som överraskade dig och som du alltid kommer att minnas?
Ja, jag insåg ganska snabbt att min roll innebar mycket mer kontakt med beslutsfattare än jag hade trott. Från början tänkte jag att det var min chefs uppgift att möta de ”stora” aktörerna och att jag skulle fokusera på att jobba nära samhällena. Men med tiden förstod jag att det också var en del av mitt ansvar.
Det innebar att besöka kontor, knacka på dörrar, boka möten och be om resurser för att driva projektet framåt. Det kändes skrämmande till en början, men jag märkte att när jag väl fick chansen att förklara mitt ärende så lyckades jag nästan alltid.
Det som förvånade mig mest var hur mycket självförtroende jag utvecklade. I dag tvekar jag inte att kontakta vilket kontor som helst, boka ett möte och argumentera för det jag behöver. Det är en av de viktigaste sakerna jag tog med mig från projektet.
Hur ser förändring egentligen ut i ett samhälle, hur märker man att något verkligen har förändrats?
För mig börjar förändring med kunskap. När kvinnor förstår sina markrättigheter och vet vad de har rätt till är det redan ett stort steg framåt. De kanske inte kan agera på den kunskapen direkt, men den stannar kvar och sprids vidare.
En kvinna som vet sina rättigheter kan lära sina barn och barnbarn samma sak. På så vis utmanas gamla, skadliga normer och ersätts sakta men säkert av en mer jämlik syn. Det är därför medvetenhet och kunskap är så viktiga tecken på förändring, den verkliga omvandlingen börjar alltid i tankarna innan den syns i handlingarna. Som man brukar säga ger en stärkt kvinna ett stärkt folk.
Vilka lärdomar tar du med dig i ditt framtida arbete?
Den viktigaste lärdomen är att riktiga relationer tar tid att bygga. Jag arbetade i ett samhälle där jag inte talade språket, vilket kunde ha blivit ett stort hinder. Istället för att se det som ett problem lade jag tid och energi på att bygga förtroende och verkliga band med människorna där.
Med tiden blev relationerna så starka att samhällsmedlemmar sökte upp mig med tolk för att se till att jag verkligen förstod vad de ville säga. Det visade mig att äkta kontakt går bortom språk, när människor känner sig respekterade och lyssnade på kan förtroende bygga broar.
Det mest rörande är att samhället nu kallar mig ”Mego”, en titel som ges till en kvinna som är djupt respekterad. Det är det bästa kvittot jag kan få. Det har stärkt min övertygelse om att ett lyckat projekt inte bara handlar om att leverera resultat, utan om att investera i människor och bygga relationer som håller långt efter att projektet är avslutat.
