Malin: Du började din karriär som entreprenör, blev sedan vd för en science park och arbetar idag med filantropiska investeringar. Vad i den resan ledde dig till The Hunger Project?
Min resa började egentligen långt innan entreprenörskapet och innovationsvärlden. Jag flydde från kriget i Irak tillsammans med min familj och levde under en period som flykting i Turkiet innan vi kom till Sverige 1996. Under den tiden upplevde jag själv osäkerhet, brist och hunger. Det är erfarenheter som stannar kvar och formar ens syn på livet.
Sverige gav mig en andra chans, och det skapade tidigt en stark känsla av ansvar att bidra till andra människors möjligheter och framtid.
Under de senaste 15 åren har jag arbetat med innovation, entreprenörskap och investeringar. Jag har haft förmånen att arbeta med hundratals entreprenörer som utvecklar lösningar som förbättrar människors vardag och löser stora samhällsutmaningar. Det har lärt mig att människor ofta har idéerna, drivkraften och viljan – men inte alltid förutsättningarna.
Det är därför jag ser hunger som något mycket större än brist på mat. Hunger handlar också om brist på möjligheter, utbildning, tillit, resurser och framtidstro. När jag lärde känna The Hunger Projects arbete kände jag direkt att deras syn på människors egen kraft låg väldigt nära mina egna värderingar.
Malin: På Energimyndigheten stöttade du hundratals cleantech-startups och många av dem arbetade med matsystem och hållbar energi i just de regioner där hunger är som störst. Hur såg du på den kopplingen då?
Jag såg väldigt tydligt att hunger aldrig är en isolerad fråga. Tillgång till energi påverkar möjligheten att producera mat, lagra mat, få tillgång till rent vatten och skapa lokala arbetstillfällen.
När vi arbetade med startups inom exempelvis solenergi, vattenlösningar och hållbara matsystem handlade det ofta om konkreta lösningar på vardagsproblem i samhällen där infrastrukturen är svag. Det kunde vara allt från småskaliga energilösningar för jordbruk till teknik som minskar matsvinn eller förbättrar tillgången till rent vatten.
Det lärde mig att innovation blir som mest värdefull när den löser riktiga samhällsutmaningar och samtidigt stärker människors möjligheter att skapa sin egen framtid. Teknik i sig förändrar inte världen – människor gör det. Men rätt verktyg kan ge människor kraft att förändra sina egna liv.
Malin: Du har jobbat i miljöer som Silicon Valley, Brasilien och Indien, där innovation, tillväxt och stora klyftor ofta existerar sida vid sida. Vad lärde dig de erfarenheterna om vad som krävs för att förändring ska bli bestående?
Jag lärde mig att hållbar förändring kräver tre saker: långsiktighet, lokalt ledarskap och tillit.
I Silicon Valley såg jag kraften i att tänka stort och våga agera snabbt. I Indien och Brasilien såg jag samtidigt hur ekonomisk tillväxt kan existera parallellt med stora samhällsutmaningar. Det blev en viktig påminnelse om att utveckling inte bara handlar om ekonomi, utan om att människor får möjlighet att vara en del av den utvecklingen.
Det som gjorde störst intryck på mig var att de mest hållbara förändringarna nästan alltid kom underifrån – från människor som själva organiserade sig, tog ansvar och skapade lösningar tillsammans.
Det är också därför jag tror så starkt på The Hunger Projects modell. De bygger inte beroende. De bygger kapacitet, ledarskap och självständighet.
Malin: Som vd arbetade du mycket med att bygga tillit mellan människor med väldigt olika bakgrunder och mål. The Hunger Project gör samma sak, fast på bynivå i Ghana eller Bangladesh. Känner du igen den dynamiken?
Absolut.
Oavsett om man arbetar med startups, investerare, offentlig sektor eller lokala samhällen handlar framgång nästan alltid om samma sak: människor måste känna delaktighet och förtroende för varandra.
När jag ledde science parks och internationella samarbeten handlade mycket om att få människor med olika perspektiv att arbeta mot ett gemensamt mål. Det kräver lyhördhet, respekt och ett tydligt syfte.
Det är precis det jag ser i The Hunger Projects arbete. De skapar inte förändring åt människor – de skapar förutsättningar för människor att själva leda förändringen. Det är en väldigt kraftfull skillnad.
Malin: Du jobbar dagligen med att få företag och investerare att tänka långsiktigt. Hur får man fler att tänka större och mer långsiktigt när frågan handlar om hunger?
Jag tror att vi behöver börja se hunger som en investering i framtiden, inte som en kostnad eller enbart en biståndsfråga.
Hunger påverkar utbildning, hälsa, entreprenörskap, jämställdhet och samhällsutveckling. Om människor inte har möjlighet att tillgodose sina mest grundläggande behov blir det svårt att bygga långsiktigt hållbara samhällen.
För företag och investerare handlar det också om att förstå att stabila och välmående samhällen skapar bättre förutsättningar för utveckling, innovation och tillväxt. Därför behöver vi fler samarbeten mellan näringsliv, civilsamhälle och offentlig sektor.
Men ytterst handlar det om människor. När vi förstår att våra resurser, nätverk och erfarenheter faktiskt kan förändra andra människors liv, då blir engagemanget både mer personligt och mer långsiktigt.
Malin: The Hunger Project bygger på att människor får verktyg att ta sig ur hunger med egna krafter. Hur brukar du förklara den modellen för någon som inte känner till den sedan tidigare?
Jag brukar säga att The Hunger Project inte arbetar för människor – de arbetar tillsammans med människor.
Organisationen utgår från att människor själva är de viktigaste aktörerna i sin egen utveckling. Genom utbildning, ledarskap, entreprenörskap och jämställdhet skapas förutsättningar för människor att bygga långsiktiga lösningar i sina egna samhällen.
Det handlar inte om att skapa beroende av hjälpinsatser. Det handlar om att skapa självständighet, ansvarstagande och framtidstro. Det är också därför resultaten blir hållbara över tid.
Malin: Vad hoppas du att ditt engagemang ska bidra till långsiktigt?
Jag hoppas kunna bidra med att bygga broar mellan innovationsvärlden, näringslivet och civilsamhället. Vi står inför stora globala utmaningar som ingen sektor kan lösa ensam.
Jag vill också bidra med internationella perspektiv, erfarenheter från olika delar av världen och ett nätverk som kan skapa nya möjligheter för The Hunger Project.
Men på ett personligt plan handlar det om något ännu större. Jag vet själv hur mycket en andra chans kan betyda i livet. Jag vet hur det känns att tvingas lämna sitt hem, leva i osäkerhet och vara beroende av andra människors medmänsklighet.
Därför hoppas jag att mitt engagemang kan bidra till att fler människor får möjlighet att skapa trygghet, utveckling och framtidstro för sig själva och sina familjer. För mig handlar det ytterst om att ge tillbaka – och om att vara med och skapa de möjligheter som varje människa förtjänar att ha.
