Liinu Diaz Rämö är programchef för The Hunger Project Sverige och har i många år arbetat med kvinnors ledarskap och jämställdhet som verktyg för att minska hunger och fattigdom. Hon ser varje dag hur förändring ser ut när den drivs av kvinnor som får kunskap, stöd och möjlighet att leda sina egna samhällen. Här delar hon sina tankar om vad som krävs för att fler kvinnor ska få den möjligheten och varför det spelar roll för oss alla.
Du arbetar dagligen med kvinnors ledarskap och jämställdhet. Vad är det som driver dig och vad ser du hända när kvinnor får möjlighet att leda?
– Genom åren har jag haft förmånen att se hur kvinnor, som ofta levt med diskriminering hela livet, och som kanske aldrig blivit tillfrågade om vad de skulle vilja se för framtid för sig själva och sina samhällen, börja ta plats, göra sin röst hörd och stå upp mot orättvisor. De förvandlar sin kunskap, sina erfarenheter och sina visioner till konkreta förändringar, hemma och i sina samhällen. När kvinnor börjar ta plats, göra sin röst hörd och utmana orättvisor händer något. Gång på gång har jag fått bevis på att när kvinnor väl har tagit det steget är det väldigt lite som kan hålla dem tillbaka. För när kvinnor får möjlighet att leda sprider sig förändringen snabbt. Det handlar sällan bara om den enskilda kvinnan, utan om hela samhället. Beslut fattas mer inkluderande, resurser används smartare, familjer blir tryggare och fler engagerar sig i att lösa gemensamma problem.
Att ha förmånen att arbeta med och nära kvinnor som har en stark vision och ett driv som smittar är otroligt inspirerande och ger mig mening i mitt arbete.
The Hunger Project Sverige bidrog till att en delegation av urfolkskvinnor och lokala ledare kunde delta i Women Deliver 2026 i Melbourne. Vad betyder det att lokala röster får ta plats i globala sammanhang?
– Det är oerhört viktigt. Många beslut och prioriteringar som fattas på globala arenor påverkar människors vardag lokalt. När urfolkskvinnor och lokala ledare själva får ta plats i diskussionen kan de bidra med det som ofta saknas i internationella högnivåsamtal: erfarenheten, perspektiven och lösningarna som redan fungerar i praktiken i den lokala kontexten.
En konferens som Women Deliver är en viktig samlingspunkt för de som kommer att forma jämställdhetskampen och -arbetet framåt. Om de lokala rösterna inte finns med där, riskerar det globala jämställdhetsarbetet att bli irrelevant och orättvist, men också mindre effektivt. Alla behöver vara med vid bordet om vi ska nå jämställdhet någon gång.
Vad krävs, från organisationer, beslutsfattare och individer, för att fler kvinnor ska få möjlighet att leda förändring?
– Vi lever tyvärr i en tid där resurser till utvecklingsinsatser minskar, vilket slår hårt mot det globala jämställdhetsarbetet. Det gör också att de kvinnor som står längst bort från utvecklingsinsatser, riskerar att lämnas kvar. Enligt World Economic Forums Global Gender Gap Report (2025) kommer det att ta 123 år att nå jämställdhet i världen. Jag tror inte vi har råd att vänta så länge. Det är en tidsram som vi helt enkelt inte kan acceptera.
Det behövs ökade investeringar till arbetet mot våld mot kvinnor, för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, fickors utbildning, kvinnors politiska rättigheter och ledarskap, kvinnors ekonomiska utveckling mm. Men resurserna behöver också vara långsiktiga och för det behövs ett politiskt åtagande och vilja att satsa på detta, oavsett hur omvärlden eller den politiska kontexten förändras.
Men resurser är inte hela lösningen. Jag tror att vi har en tendens att arbeta i silos, och vill vi arbeta mer effektivt och snabbare, behöver vi samverka mer, över organisationsgränser mellan sektorer och på olika nivåer i samhället. Genom att arbeta tillsammans kan vi dela kunskap, stärka varandra och skala upp effektiva lösningar för att nå fler.
Samtidigt har även individer ett ansvar. Att engagera sig i frågor som rör jämställdhet och kvinnors ledarskap är avgörande. Det kan man göra genom att utbilda sig och öka sin kunskap, men också genom att uppmärksamma och ifrågasätta de strukturer och normer som fortfarande skapar hinder. Ett konkret sätt att bidra är att engagera sig i organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter och ledarskap, antingen genom ideellt arbete eller ekonomiskt stöd. Förändring sker inte bara på systemnivå, utan också i vardagen, där varje individ kan bidra till att öppna fler dörrar för kvinnor att leda.
Vad är den största utmaningen för kvinnors ledarskap i de länder där The Hunger Project arbetar just nu?
– Tyvärr finns det många utmaningar när det gäller kvinnors möjligheter och ledarskap runtom i världen. Det kan handla om allt från våld och hot om våld, till begränsad tillgång till utbildning, mark, inkomster och beslutande forum. I grund och botten handlar det om patriarkala maktstrukturer och normer, som systematiskt begränsar kvinnors och flickors rättigheter, handlingsutrymme och legitimitet som ledare.
Vad ger dig hopp när du ser på framtiden för kvinnors ledarskap och jämställdhet?
– Kvinnor och flickor runtom i världen engagerar sig dagligen för sina samhällen, för naturen och klimatet, för utbildning och mänskliga rättigheter. Det ser jag i The Hunger Projects arbete varje dag. Att kvinnor och flickor fortsätter att organisera sig, stötta varandra och driva förändring tillsammans, trots motstånd och ofta stora personliga risker, ger mig hopp om att en annan framtid är möjlig. I det kollektiva modet, där kvinnor gör sina röster hörda och utmanar både normer och egna rädslor, finns en kraft som kan nå hur långt som helst. Det stärker min tro på framtiden.
