I sommar har Diana Delgadillo Ramírez arbetat för The Hunger Project Mexiko i åtta år. Under den tiden har hon haft flera roller och arbetat med allt från påverkansarbete till forskning och verksamhetsledning. Nu går hon in i rollen som Co-Director/Landschef för The Hunger Project Mexiko.
I denna intervju berättar Diana om vad som fick henne att söka sig till organisationen, vad hon har lärt sig av samarbetet med lokala samhällen och varför verklig förändring alltid måste börja hos människorna själva.
Vad fick dig att bli en del av The Hunger Project?
– Jag kom först i kontakt med The Hunger Project omkring 2010, när jag läste min masterutbildning och fördjupade mig i matsuveränitet. Under arbetet med min forskning upptäckte jag organisationen och dess arbetssätt. Det låg väldigt nära det jag själv studerade om hunger och resursbrist.
Jag insåg att hunger inte bara handlar om hur mycket mat som produceras. Det är också en politisk fråga som måste hanteras lokalt. Jag brukar skämta om att jag följde The Hunger Project Mexiko på avstånd i nästan åtta år innan jag till slut fick chansen att börja arbeta här som ansvarig för påverkansarbete.
Jag kände mig väldigt lyckligt lottad över att få bli en del av en inflytelserik civilsamhällesorganisation i Mexiko som vid den tiden bidrog till förändringar i lagstiftningen för familjejordbruk. Att dessutom få arbeta tillsammans med landsbygdsområden och urfolkssamhällen var en fantastisk möjlighet. Jag känner mig fortfarande väldigt tacksam över att vara en del av The Hunger Project.
Du arbetar i Mexiko och har haft flera olika roller inom organisationen. Vad fortsätter att inspirera och motivera dig i ditt arbete?
– Jag har haft flera olika roller inom The Hunger Project. Fram till nyligen arbetade jag som verksamhetsansvarig, men innan dess hade jag andra uppdrag. Efter två år med påverkansarbete arbetade jag i nästan tre år med forskning och kunskapsutveckling. Det har varit en lång och spännande resa, och nu går jag in i min nya roll som Co-Director/Landschef för Mexiko.
Det som inspirerar mig mest, oavsett vilken roll jag har haft, är mötet med de samhällen vi samarbetar med. Deras förtroende för mig och organisationen, och det värde de ser i vårt samarbete, betyder otroligt mycket.
Jag blir inspirerad varje gång jag ser hur något tänds i deras blick när nya tankar väcks och olika idéer börjar hänga samman. Det kan handla om att någon inser att hon är en ledare, börjar fördela sin tid på ett nytt sätt tillsammans med familjen eller tar steget till att bli entreprenör. När människor delar sådana insikter blir betydelsen av vårt arbete väldigt tydlig.
Det blir ännu starkare när de säger att de är en grupp, att de har kraft och att de har planer för framtiden.
Mitt övergripande mål är att bidra till systemförändring. Samtidigt är det förändringen i en enda människas liv, eller en ny tanke som skapar andra möjligheter, som verkligen motiverar mig att fortsätta.
Vilken är den största utmaningen i din roll?
– En av de största utmaningarna är att verkligheten ofta förändrar även de bäst utformade planerna. Med tiden har jag lärt mig att det inte räcker med en plan A. Vi behöver också ha en plan B och vara beredda på resten av alfabetet, eftersom sammanhanget vi arbetar i är komplext och ständigt förändras.
Vi måste kunna förutse och anpassa oss till många olika situationer. På nationell nivå handlar det bland annat om säkerhetsläget, politiska beroendeförhållanden, sociala och kulturella strukturer och djupt rotade traditioner i vissa urfolkssamhällen, som barnäktenskap.
På internationell nivå möter vi andra utmaningar. Finansieringen av utvecklingsarbete minskar, de globala prioriteringarna förändras och Mexiko hamnar ofta utanför givarnas fokus. Samtidigt växer högerextrema rörelsers inflytande i Latinamerika.
Att förstå alla dessa samband och samtidigt se till att samhällena förblir utgångspunkten för vårt arbete är både krävande och helt avgörande. Utmaningen är att hantera flera verkligheter samtidigt, fortsätta lära av dem och fatta välgrundade beslut i en omvärld som hela tiden förändras.
Det som håller min motivation uppe är vetskapen om att mitt arbete, utifrån de möjligheter jag har, bidrar till minskad ojämlikhet och skapar förutsättningar för en mer jämlik utveckling.
Har du några roliga planer för sommaren?
– Jag ska titta på fotbolls-VM och självklart heja på Mexiko. Men jag är också realistisk, så jag håller på några andra lag också. Sverige är ett av dem.
