Sverige har under många decennier varit en betydande aktör inom internationellt utvecklingssamarbete. Synen på biståndets storlek, inriktning och roll har däremot förändrats genom åren.
De politiska vägvalen spelar stor roll i kampen mot hunger. Resurser avgör vilka insatser som blir möjliga. Minst lika viktigt är vilka mål som sätts upp, var resurserna används och vilken syn på utveckling som får styra.
För hunger handlar om mycket mer än mat. Den hänger samman med fattigdom, konflikter, klimatförändringar, jämställdhet, människors möjlighet att försörja sig och deras inflytande över beslut som formar vardagen.
Så hur hamnade Sverige där vi är idag?
1968. En procent blir en politisk ambition.
1968 fastställer riksdagen det som kommer att kallas enprocentsmålet. Ambitionen är att Sverige ska avsätta motsvarande en procent av landets bruttonationalinkomst, BNI, till internationellt bistånd.
Beslutet blir startpunkten för en lång period där biståndets storlek får en särskild politisk betydelse. Sverige når enprocentsnivån första gången 1975. Därefter ligger svenskt bistånd under lång tid på en internationellt hög nivå.
Bakom procentsatsen finns en större fråga. Vilket ansvar vill Sverige ta i en värld där människors möjligheter att leva ett tryggt och värdigt liv är djupt ojämlika?
Den frågan är fortfarande aktuell.
1970-talet och framåt. Sverige tar en tydlig internationell roll.
Från mitten av 1970-talet etablerar sig Sverige som ett land med en internationellt sett hög biståndsnivå.
Under de följande decennierna förändras både världen och synen på utveckling. Erfarenheter visar allt tydligare att hunger sällan kan förstås som en isolerad brist på mat.
En familj kan leva i ett område där det finns mat och ändå sakna råd att köpa den. En bonde kan odla mat och samtidigt sakna markrättigheter, möjlighet att lagra skörden eller tillgång till en fungerande marknad. En kvinna kan bära ett stort ansvar för familjens försörjning och samtidigt sakna inflytande över ekonomi och beslut.
Det är därför kampen mot hunger behöver omfatta de system och strukturer som formar människors möjligheter.
1990-talet. Ekonomisk kris förändrar förutsättningarna.
När Sverige går igenom en djup ekonomisk kris under 1990-talet påverkas också biståndet.
Från 1993 till 2005 ligger biståndet under en procent av BNI. Sverige fortsätter under hela perioden att ligga över FN:s rekommendation på 0,7 procent.
Perioden visar något som fortfarande präglar biståndspolitiken. Internationella åtaganden formas också av den ekonomiska och politiska situationen på hemmaplan.
När resurserna minskar blir prioriteringarna skarpare. Vilka länder ska få stöd? Vilka frågor ska prioriteras? Ska tyngdpunkten ligga på akuta behov eller på långsiktig utveckling?
För människor som lever med hunger är gränsen mellan de två ofta tunn. En akut kris behöver mötas här och nu. Samtidigt behöver människor långsiktiga förutsättningar att klara nästa torka, prisökning eller konflikt.
2000-talet. Enprocentsmålet återtar sin starka position.
Under början av 2000-talet ökar biståndet igen. År 2006 avsätter Sverige åter en procent av BNI till bistånd. Enprocentsnivån blir på nytt en stark norm i svensk biståndspolitik.
Samtidigt växer diskussionen om biståndets resultat och effektivitet. Hur används resurserna? Vem sätter agendan? Vilka insatser skapar förändring som består?
Det är avgörande frågor för alla som arbetar för en värld utan hunger.
För långsiktig förändring kräver mer än finansiering. Människor behöver kunna påverka besluten som rör deras liv, organisera sig, få tillgång till kunskap och resurser och hålla lokala beslutsfattare ansvariga.
Det perspektivet är centralt för The Hunger Project. Människor som lever med hunger är huvudaktörer i sin egen utveckling. Hållbar förändring växer när människor får större möjlighet att forma sina samhällen och förändra de strukturer som håller hunger kvar.
Efter valet 2022. En ny modell för svenskt bistånd.
Efter valet 2022 sker ett tydligt skifte.
Kopplingen mellan biståndsbudgeten och en procent av BNI överges. I stället införs en fast flerårig ram. För 2023 till 2025 sattes biståndsbudgeten till 56 miljarder kronor per år. För perioden 2026 till 2028 är ramen 53 miljarder kronor per år.
Förändringen handlar samtidigt om mer än budgetens storlek.
Regeringens reformagenda lägger större vikt vid biståndets koppling till handel, svenska intressen, migration och utrikespolitik. Ukraina har fått en särskilt framträdande plats. Resultat, effektivitet och uppföljning betonas tydligt.
Bland regeringens sju tematiska prioriteringar finns fattigdomsbekämpning genom jobb, handel och utbildning, hälsa, frihet, klimatbistånd, kvinnors och flickors frihet och egenmakt, kopplingen mellan bistånd och migration samt humanitärt stöd.
Det säger något viktigt om dagens biståndspolitiska diskussion. Frågan handlar både om hur mycket Sverige satsar och om vad biståndet förväntas åstadkomma.
Vad betyder vägvalen för kampen mot hunger?
Här behöver hungerfrågan få ta plats.
Hunger uppstår när människor saknar makt och möjligheter att skapa en trygg försörjning. Den förvärras av konflikter, ekonomiska kriser och klimatförändringar. Den hänger ihop med ojämställda samhällen, svaga institutioner och begränsat politiskt inflytande.
Därför går det heller inte att reducera kampen mot hunger till en fråga om att leverera mat.
Akut matstöd kan vara livsavgörande under en kris. Vägen till en värld där färre människor hamnar i den situationen kräver samtidigt långsiktigt arbete. Det handlar om fungerande lokala samhällen, jämställdhet, försörjningsmöjligheter, hållbart jordbruk, hälsa, utbildning och människor som har möjlighet att påverka sin egen framtid.
The Hunger Projects utgångspunkt är att varje människa har inneboende kraft, kreativitet och förmåga. Människor som lever med hunger är därför aldrig enbart mottagare av stöd. De är bönder, entreprenörer, föräldrar, organisatörer, lokala ledare och beslutsfattare. När människor kan ta plats i beslut och leda utvecklingen i sina egna samhällen skapas förutsättningar för förändring som håller över tid.
Det perspektivet blir särskilt viktigt när biståndspolitiken förändras.
Sveriges bistånd är också ett val om vilken framtid vi vill bidra till.
Sedan 1968 har procentsatser, budgetar och politiska prioriteringar förändrats flera gånger. Den grundläggande frågan består.
Vilken roll vill Sverige spela i arbetet för en värld där ingen människa begränsas av hunger?
Biståndets storlek spelar roll. Inriktningen spelar också roll. Långsiktighet, lokalt ägarskap och möjligheten för människor att själva leda förändringen avgör vad som finns kvar när ett projekt avslutas eller en politisk mandatperiod tar slut.
För oss på The Hunger Project är målet tydligt: en värld utan hunger.
Att nå dit kräver politiska beslut som tar hunger på allvar som den komplexa och systemiska fråga den är. Det kräver resurser som kan användas långsiktigt. Det kräver investeringar i kvinnors ledarskap och lokala samhällens egen kraft. Det kräver också att människor som lever med hunger får den självklara platsen som ledare för den förändring som berör deras liv.
Sveriges biståndspolitik har förändrats förr och kommer att förändras igen.
Vår uppgift är att fortsätta ställa frågan som borde finnas med vid varje vägval:
För oss beslutet närmare en värld utan hunger?
