Luisa är 21 år, urfolkskvinna och deltagare i The Hunger Projects program i Chiapas i Mexiko. Den 27 april stod hon på scenen på Women Deliver 2026 i Melbourne, en av världens största jämställdhetskonferenser, och talade om hur klimatförändringarna slår direkt mot hennes samhälles överlevnad och om hur besluten som formar deras framtid fattas av människor som aldrig frågat dem. Genom The Hunger Projects arbete fick hon möjligheten att föra sin egen talan inför tusentals ledare och beslutsfattare från 189 länder. Hennes röst representerar miljoner som sällan får höras. Här är hennes tal, i sin helhet:
Jag vill dela något som jag har upplevt… något som gör ont.
I mitt samhälle faller regn inte längre när de ska. Innan visste vi exakt när vi skulle plantera majs och bönor.
Det fanns en tid… en rytm… en visshet.
Idag förändras klimatet.
Och med det förändras också vårt sätt att leva.
Och jag har insett något mycket viktigt. Besluten om hur vi ska ta hand om vatten, mark och miljö fattas av människor som befinner sig väldigt långt ifrån oss.
Människor som sitter på stora kontor… som aldrig kommer för att fråga oss, samhällena, ungdomarna, våra äldre… vad vi vet, vad vi ser, vad vi behöver. De fattar beslut om våra områden utan att känna oss. Utan att förstå att våra liv och vår mat är beroende av naturen.
Konsekvenserna är är stora. Ibland förlorar vi våra skördar. Ibland har vi inte tillräckligt att äta. Sakta men säkert känner vi att vårt sätt att leva… vår kunskap… håller på att gå förlorad. Inte för att den saknar värde, utan för att vi inte får delta. Vi får inte bestämma. Det oroar oss.
För vi ser att jorden håller på att bli sjuk. Och vi vill ta hand om den. Men det känns som att ingen lyssnar.
Så idag vill dela något viktigt.
Urfolkstjejer och kvinnor vill inte bara vara här för att fylla en plats. Vi vill inte bara bli lyssnade på… och inget mer. Vi vill att våra röster ska ha verklig påverkan. Lyssna på oss. Respektera oss. Vi känner vår mark. Vi lever med den varje dag. Vi tar hand om den varje dag.
Vi är inte problemet. Vi är en del av lösningen. Vi vill inte bara ses som människor som behöver hjälp. Vi vill ses som ledare. Som människor som har lösningar. För vår kunskap tillhör inte det förflutna. Det är kunskap som kan hjälpa oss att ta hand om framtiden.
Ja, vi behöver en plats vid bordet. Men vi behöver också något viktigare: att vara en del av besluten. Att ha makten att bestämma vad som händer i våra territorier.
Vi vill skydda vårt hem. Vår mark. Våra samhällen. För de generationer som kommer efter oss.
Vi är redo. Vi ber bara om att verkligen få vara med.
Tack.
