Du har nu varit på THP Sverige i 12 år. Vad fick dig att börja, och vad har fått dig att stanna?
– Det som lockade mig till The Hunger Project var egentligen inte bara vad organisationen gör, utan hur man gör det. Jag drogs starkt till den tydliga tilltron på människors egen förmåga att skapa förändring. Att vi inte ser människor i utsatthet som offer, utan som människor i svåra omständigheter och att det inte är något fel på människan i sig.
The Hunger Project står för något som ligger väldigt nära mina egna värderingar: att alla människor är lika mycket värda, oavsett var i världen vi befinner oss, hur vi ser ut eller vilken tro vi har. Och att verklig förändring handlar om att förändra strukturerna som hindrar människor från att lyckas, inte om att “rädda” någon.
Det är också det som har fått mig att stanna. Den här starka tilltron till människors kraft att leda sin egen utveckling känns lika relevant idag som när jag började kanske ännu mer givet den polarisering som pågår både här i Sverige och globalt.
Vilket ögonblick eller milstolpe under de här åren är du mest stolt över?
– Det är svårt att välja ett enda ögonblick efter tolv år, men något som verkligen har stannat kvar hos mig var ett projekt i Ghana. Jag hade skrivit en större ansökan som beviljades av en finansiär, vilket gjorde det möjligt att genomföra ett treårigt projekt där.
År 2015 fick jag möjlighet att besöka Ghana för första gången och se området där projektet skulle genomföras, träffa människorna som skulle vara en del av det och förstå sammanhanget på plats. Tre år senare fick jag komma tillbaka och möta resultatet.
Att få vara med vid ett firande av självförsörjning och se stoltheten hos människor som själva drivit förändringen framåt var otroligt starkt. För mig blev det ett väldigt konkret kvitto på att det arbete vi gör här i Sverige faktiskt kan bidra till verklig samhällsförändring någon annanstans i världen. Att få följa den resan, från ansökan till faktiskt resultat, var nästan magiskt.
Hur har The Hunger Project Sverige förändrats sedan du klev in genom dörren första gången?
– The Hunger Project Sverige har förändrats på flera sätt sedan jag började. Då var vi en mer utspridd organisation, med kontor i Göteborg, Malmö och Stockholm, och två personer på varje kontor. Det var också innan digitala arbetssätt och verktyg användes på det sätt vi gör idag.
Idag upplever jag att vi är en mycket mer samlad organisation, där alla medarbetare bidrar både strategiskt och operativt. Det finns en större insyn i helheten och ett större gemensamt ansvar för hur vi leder och driver organisationen framåt.
Jag brukar säga på våra personalmöten att det är vi som sitter i rummet som är The Hunger Project Sverige. För att självledarskap ska fungera behöver alla förstå helheten och känna att de har möjlighet att påverka. Där tycker jag att vi har tagit stora steg.
Samtidigt har vi också blivit en mer etablerad civilsamhällesaktör och en mer professionaliserad organisation, utan att tappa våra värderingar på vägen.
Vad tycker du att människor i Sverige oftast missar när de pratar om hunger och fattigdom?
– Jag tycker att man ofta missar grundorsakerna till varför hunger faktiskt existerar. Det är lätt att fastna vid symptomen, det som syns på ytan, och tänka att hunger bara handlar om brist på mat för dagen. Men hunger är nästan alltid ett resultat av djupare strukturella barriärer.
Det kan handla om att kvinnor inte får delta fullt ut i samhällsutvecklingen, att människor inte känner till sina rättigheter, att den lokala demokratin inte fungerar, eller att människor saknar tillgång till utbildning, resurser och möjligheter att påverka sina liv.
Man missar också att hunger och kronisk undernäring påverkar allt annat. Om du måste lägga all din energi på att tänka på nästa måltid, då finns det väldigt lite utrymme kvar för utbildning, försörjning, delaktighet eller framtidstro.
För mig är det viktigt att prata om hunger som både ett symptom och ett hinder för utveckling. Om vi lyckas avskaffa hunger skapar vi också starkare, mer resilienta samhällen som bättre kan stå emot kriser, konflikter och katastrofer.
Kan du dela med dig om ett möte eller en situation i fält som verkligen satte avtryck hos dig?
– Jag tänker ofta på ett besök i Indien 2019, när jag fick träffa en grupp kvinnor som deltog i The Hunger Projects ledarskapsutbildningar. Det som gjorde starkast intryck på mig var att flera av dem, innan de kom i kontakt med verksamheten, knappt hade rört sig utanför hemmets väggar.
En av kvinnorna sa något som jag aldrig har glömt: “När du föds här så föds du till hans dotter, sedan blir du hans fru och sedan blir du hans mamma. Men vem du är som kvinna spelar ingen roll.” Det säger så mycket om hur begränsande strukturer kan vara.
Jag frågade dem hur de vågade utmana normer och maktstrukturer, trots att de mötte motstånd, hot och ifrågasättanden. Då tog en av kvinnorna upp en blyertspenna och bröt av den framför mig. “Det här är lätt”, sa hon. Sedan tog hon upp flera pennor samtidigt och försökte bryta dem, utan att lyckas. “Det här går inte. Det är samma sak med oss. Om vi går ensamma är det svårt, men om vi går tillsammans är vi ostoppbara.”
Det var ett väldigt enkelt men oerhört kraftfullt ögonblick, och det fångar så mycket av det The Hunger Project handlar om.
Hur var steget till att bli VD och på vilket sätt förändrade det ditt sätt att tänka, prioritera och leda?
– Jag blev tillfrågad av styrelsen i december 2019 att kliva in i rollen som vd, och min första reaktion var faktiskt tvivel. Jag drabbades direkt av impostor syndrome och tänkte: klarar jag verkligen det här?
Men precis som i vårt arbete runt om i världen var det andras tilltro som gjorde skillnad. Styrelsen visade en stark tillit till min förmåga och mitt ledarskap. De stöttade, coachade och uppmuntrade mig att våga kliva fram i en roll som var helt ny för mig. Det är jag fortfarande väldigt tacksam för.
Jag klev också in i rollen mitt under en pågående pandemi, vilket gjorde att mycket annat stod i fokus samtidigt. Men något som verkligen blev tydligt för mig var att ledarskap aldrig handlar om en person ensam. Du kan inte leda om du inte har några följare, och du kan inte leda hållbart om du inte leder tillsammans med andra ledare.
Det har påverkat mitt sätt att tänka, prioritera och leda. För mig har det blivit ännu viktigare att skapa delaktighet, främja självledarskap och bygga en gemensam motivation kring vart vi ska och varför. Jag bryr mig väldigt mycket om människor, och jag tror på ett ledarskap med både hjärta, omtanke och tydlighet. Jag tycker också att det är viktigt att vi har roligt på jobbet och att vi får utvecklas tillsammans.
Vad tycker du att The Hunger Project behöver prioritera mer?
– Om jag tittar på utvecklingen globalt är det tydligt att vi ser bakslag på flera områden som är helt avgörande för långsiktig förändring. Det demokratiska utrymmet krymper på många håll, civilsamhällets utrymme pressas tillbaka och vi ser tydliga bakslag när det gäller kvinnors rättigheter.
Mot den bakgrunden tycker jag att The Hunger Project behöver prioritera att vara en ännu tydligare röst för de här värderingarna, både i Sverige och internationellt. Men det handlar inte bara om att protestera mot det som går åt fel håll, utan också om att visa på det som faktiskt möjliggör förändring.
Vi bär på en väldigt stark övertygelse: att människor har kraften att förändra sina egna liv och sina samhällen. Den rösten behöver höras ännu mer i samhällsdebatten. Jag tror att vi behöver ta större plats, vara modigare i vårt opinionsarbete och ännu tydligare lyfta varför lokal förankring, demokratiskt deltagande och kvinnors ledarskap är avgörande för hållbar utveckling.
Efter 12 år, vad hoppas du att nästa kapitel på THP handlar om?
– Jag hoppas att nästa kapitel handlar om större genomslag för de metoder vi vet fungerar. Jag hoppas att lokaliseringsagendan, biståndets utveckling och samhällsledd utveckling får en starkare genomslagskraft, både i Sverige och internationellt.
Vi vet att de människor som lever närmast problemen också ofta sitter närmast lösningarna. Det perspektivet behöver få mycket större utrymme. Vi behöver också bredda synen på vad vi menar med innovation och lösningar och våga se att lösningarna inte alltid kommer från oss själva, utan från människor och samhällen som redan driver förändring.
Jag hoppas också att nästa kapitel handlar om att fler vill engagera sig i att faktiskt avskaffa hunger. För det här är ett enormt problem, men det är inte olösligt. Det produceras tillräckligt med mat i världen för att människor inte ska behöva leva i hunger, och det finns tillräckligt med resurser för att stödja en annan utveckling.
Framför allt hoppas jag att nästa kapitel handlar om att vårt arbete får större genomslag och större erkännande för sina långsiktiga och hållbara effekter.
