Under sommaren har vi intervjuat flera av våra internationella medarbetare för att ta reda på vad som fick dem att börja jobba för The Hunger Project, vad som håller dem kvar och vad de gör i sommar.
Houéfa Mahulikponto är kommunikatör för The Hunger Project i Benin och utbildad journalist. Vi har frågade henne vad som motiverar henne i arbetet och hur hon ser på berättelsers kraft att skapa förändring.
Vad fick dig att börja jobba för The Hunger Project?
– Jag började på The Hunger Project eftersom organisationens arbetssätt berörde mig på djupet. Här finns en stark tro på människors och lokalsamhällens egen förmåga och arbetet för att avskaffa hunger och fattigdom sker tillsammans med dem som berörs.
Som journalist och kommunikatör har jag alltid trott på berättelsers kraft att förändra perspektiv, skapa relationer och inspirera till handling. The Hunger Projects arbete tillsammans med lokalsamhällen, särskilt kvinnor och unga, ligger helt i linje med mina värderingar.
Det som lockade mig mest var möjligheten att bidra till en rörelse som sätter värdighet, lokalt ledarskap och samhällens egen förmåga i centrum för förändringen.
Du har varit kommunikationsansvarig i snart två år. Vad fortsätter att motivera dig varje dag?
– Det som motiverar mig varje dag är de ögonblick då jag ser människor återfå sin känsla av värdighet.
I fält möter jag kvinnor, unga och lokala ledare som inte låter sig definieras av de utmaningar de möter, utan av sitt mod, sina idéer och sin beslutsamhet att förändra sin framtid.
Min roll är att se till att deras berättelser inte förblir osynliga. Genom ord, bilder, filmer och personliga vittnesmål hjälper jag till att lyfta lokalsamhällenas röster och visa att det bakom varje projekt finns människor vars liv förändras, hopp som väcks till liv och nya ledare som träder fram.
Att få skapa en länk mellan det som sker på fältet och resten av världen, och att synliggöra de människor som varje dag driver sin egen utveckling framåt, ger mitt arbete en djup mening.
Vilken är den största utmaningen i din roll?
– Min största utmaning är att berätta om resultat och förändring utan att någonsin reducera människor och lokalsamhällen till de svårigheter de möter.
I fält möter jag ibland mycket känsliga verkligheter, som fattigdom, begränsad tillgång till vatten, undernäring och de utmaningar som kvinnor och unga ställs inför. För mig handlar utmaningen om att skildra dessa verkligheter korrekt och utan att väcka medlidande, samtidigt som människors värdighet, styrka och ledarskap får stå i centrum.
Jag behöver hela tiden hitta rätt balans mellan att synliggöra behoven, lyfta fram lösningarna och visa djup respekt för de personliga berättelser som jag får ta del av. Det är ett stort ansvar, eftersom en bild, ett ord eller en film kan påverka hur människor ser på ett helt samhälle.
Den utmaningen får mig att vara mer lyhörd, mer etisk och mer engagerad i hur jag kommunicerar.
Hur ser dina planer ut i sommar?
– I Benin talar vi inte riktigt om sommaren på samma sätt som i Sverige eller övriga Europa, eftersom våra årstider ser annorlunda ut. Under de kommande månaderna skulle jag framför allt vilja sänka tempot lite och njuta av de enkla saker som får mig att må bra.
Jag vill tillbringa tid med min familj, läsa mer, lyssna på musik, promenera, laga maträtter som jag tycker om och kanske göra några kortare resor för att upptäcka eller återupptäcka platser i Benin.
De stunderna hjälper mig att hitta tillbaka till mig själv, ge näring åt min kreativitet och behålla ett öppet och inkännande sätt att se på världen. För att kunna berätta andra människors historier på ett bra sätt tror jag att vi också behöver ta oss tid att leva, lyssna och fortsätta förundras.
Diana Delgadillo Ramírez har arbetat för The Hunger Project Mexiko i åtta år. Under den tiden har hon haft flera roller och arbetat med allt från påverkansarbete till forskning och verksamhetsledning. Nu går hon in i rollen som landschef.
Vad fick dig att bli en del av The Hunger Project?
– Jag kom först i kontakt med The Hunger Project omkring 2010, när jag läste min masterutbildning och fördjupade mig i matsuveränitet. Under arbetet med min forskning upptäckte jag organisationen och dess arbetssätt. Det låg väldigt nära det jag själv studerade om hunger och resursbrist.
Jag insåg att hunger inte bara handlar om hur mycket mat som produceras. Det är också en politisk fråga som måste hanteras lokalt. Jag brukar skämta om att jag följde The Hunger Project Mexiko på avstånd i nästan åtta år innan jag till slut fick chansen att börja arbeta här som ansvarig för påverkansarbete.
Jag kände mig väldigt lyckligt lottad över att få bli en del av en inflytelserik civilsamhällesorganisation i Mexiko som vid den tiden bidrog till förändringar i lagstiftningen för familjejordbruk. Att dessutom få arbeta tillsammans med landsbygdsområden och urfolkssamhällen var en fantastisk möjlighet. Jag känner mig fortfarande väldigt tacksam över att vara en del av The Hunger Project.
Du har haft flera olika roller inom organisationen. Vad fortsätter att motivera dig?
– Fram till nyligen arbetade jag som verksamhetsansvarig, men innan dess hade jag andra uppdrag. Efter två år med påverkansarbete arbetade jag i nästan tre år med forskning och kunskapsutveckling. Det har varit en lång och spännande resa och nu går jag in i min nya roll som landschef.
Det som inspirerar mig mest, oavsett vilken roll jag har haft, är mötet med de samhällen vi samarbetar med. Deras förtroende för mig och organisationen, och det värde de ser i vårt samarbete, betyder otroligt mycket.
Jag blir inspirerad varje gång jag ser hur något tänds i deras blick när nya tankar väcks och olika idéer börjar hänga samman. Det kan handla om att någon inser att hon är en ledare, börjar fördela sin tid på ett nytt sätt tillsammans med familjen eller tar steget till att bli entreprenör. När människor delar sådana insikter blir betydelsen av vårt arbete väldigt tydlig.
Det blir ännu starkare när de säger att de är en grupp, att de har kraft och att de har planer för framtiden.
Mitt övergripande mål är att bidra till systemförändring. Samtidigt är det förändringen i en enda människas liv, eller en ny tanke som skapar andra möjligheter, som verkligen motiverar mig att fortsätta.
Vilken är den största utmaningen i din roll?
– En av de största utmaningarna är att verkligheten ofta förändrar även de bäst utformade planerna. Med tiden har jag lärt mig att det inte räcker med en plan A. Vi behöver också ha en plan B och vara beredda på resten av alfabetet, eftersom sammanhanget vi arbetar i är komplext och ständigt förändras.
Vi måste kunna förutse och anpassa oss till många olika situationer. På nationell nivå handlar det bland annat om säkerhetsläget, politiska beroendeförhållanden, sociala och kulturella strukturer och djupt rotade traditioner i vissa urfolkssamhällen, som barnäktenskap.
På internationell nivå möter vi andra utmaningar. Finansieringen av utvecklingsarbete minskar, de globala prioriteringarna förändras och Mexiko hamnar ofta utanför givarnas fokus. Samtidigt växer högerextrema rörelsers inflytande i Latinamerika.
Att förstå alla dessa samband och samtidigt se till att samhällena förblir utgångspunkten för vårt arbete är både krävande och helt avgörande. Utmaningen är att hantera flera verkligheter samtidigt, fortsätta lära av dem och fatta välgrundade beslut i en omvärld som hela tiden förändras.
Det som håller min motivation uppe är vetskapen om att mitt arbete, utifrån de möjligheter jag har, bidrar till minskad ojämlikhet och skapar förutsättningar för en mer jämlik utveckling.
Shaheena Akter är programansvarig för kvinnors egenmakt på The Hunger Project Bangladesh. Sedan 2009 har hon arbetat för att stärka kvinnors ledarskap, ekonomiska självständighet och politiska inflytande. Vi frågade henne vad som lockade henne till organisationen, vad som fortsätter att motivera henne och vilka utmaningar och möjligheter hon ser framför sig.
Vad kom du i kontakt med The Hunger Project?
– 2003 höll National Girl Child Advocacy Forum ett möte på The Hunger Project Bangladeshs kontor som då fungerade som forumets sekretariat. Där fick jag lära mig mer om organisationens kvinnocentrerade utvecklingsstrategi och om den betydelse som kvinnors ledarskap och sociala organisationer har i arbetet för ett Bangladesh fritt från hunger och fattigdom. Det var framför allt diskussionerna om kvinnors aktiva deltagande och möjligheter att utvecklas till ledare på gräsrotsnivå som gjorde ett starkt intryck på mig.
Jag fick också möjlighet att lära mig mer om organisationens volontärarbete och systematiska arbetssätt genom Nasima Akhter Joly, som var forumets sekreterare och biträdande direktör för The Hunger Project Bangladesh. Det stärkte mitt engagemang ytterligare.
Genom workshops och aktiviteter ute i lokalsamhällena fick jag sedan se volontärernas hängivenhet och hur organiserade insatser kunde bidra till social förändring. Det var genom de här erfarenheterna som jag blev en del av The Hunger Project Bangladesh. Idag fortsätter jag att arbeta för samma utveckling och förändring.
Du arbetar i Bangladesh och har varit programansvarig för kvinnors egenmakt i över 17 år. Vad fortsätter att inspirera och motivera dig i ditt arbete varje dag?
– Det som motiverar mig är att se hur kvinnliga ledare förändrar både sina egna liv och sina lokalsamhällen.
Många kvinnor som tidigare hade mycket begränsade möjligheter att lämna sina hem spelar nu en viktig roll i familjen och samhället. De deltar i beslut, bidrar till att lösa konflikter och arbetar för att förebygga våld och övergrepp.
När kvinnorna engagerar sig i lokala frågor ökar också deras sociala ställning och det förtroende människor har för dem. Invånare vänder sig till kvinnliga ledare för att få hjälp med att lösa problem i lokalsamhället.
Många har dessutom blivit entreprenörer och ekonomiskt självständiga genom olika inkomstskapande verksamheter. De hjälper också människor som har rätt till statligt stöd att få tillgång till exempelvis ålderspension, änkestöd, moderskapsbidrag och stöd till personer med funktionsnedsättning.
Kvinnornas politiska deltagande har också ökat. I valen till Upazila Parishad 2019 valdes en kvinnlig ledare till ordförande och elva till kvinnliga vice ordförande. I valen till Union Parishad 2021–2022 valdes 61 kvinnliga ledare till reserverade mandat.
Mellan 2013 och 2025 utsågs dessutom 192 kvinnliga ledare till Joyita inom fem kategorier i det nationella programmet Bangladesh in Search of Joyitas, som drivs av den bangladeshiska myndigheten för kvinnofrågor.
Att se dessa framsteg och den självkänsla och självständighet som följer med dem inspirerar mig varje dag.
Vilken är den största utmaningen i din roll?
– Budgetbegränsningar gör att Bikoshito Nari Networks ordinarie verksamhet inte alltid kan genomföras som planerat i våra arbetsområden.
Det finns också ett stort behov av regelbundna utbildningar, möten och uppföljningar ute i lokalsamhällena. När sådana aktiviteter inte kan genomföras riskerar kvinnliga ledare att bli mindre aktiva, vilket försvagar nätverkets struktur och bromsar arbetet.
Religiös fundamentalism, hot från personer som motsätter sig kvinnors rättigheter och brister i de lagar och rättsliga system som ska skydda kvinnor mot våld är andra allvarliga hinder.
Hur ser dina planer ut i sommar?
– Under de kommande månaderna ligger mitt fokus på att stärka Bikoshito Nari Network.
Vi planerar att genomföra en grundutbildning i kvinnligt ledarskap och utveckling för att välkomna nya kvinnliga ledare till nätverket och stärka dess organisatoriska struktur.
Vi ska också anordna ett rundabordssamtal om kvinnors representation i de kommande lokalvalen. Syftet är att diskutera vilka insatser som krävs för att fler kvinnor ska delta aktivt och kandidera i valen.
Parallellt fortsätter vi att följa upp nätverkets aktiviteter ute i lokalsamhällena och genomföra regelbundna kommittémöten på Bikoshito Nari Networks olika nivåer.
