Malin Flemström, vd för The Hunger Project Sverige, kommenterar sommarens nya FN-rapport om hunger och livsmedelstrygghet. I en intervju berättar hon bland annat om prisökningen av näringsrik mat och vad som händer när biståndet dras undan just när utvecklingen vänder.
Varför är FN:s årliga rapport om mat och hunger, The State of Food Security and Nutrition in the World (förkortad SOFI), så viktig?
– Det här är en av de viktigaste globala rapporterna om hunger, undernäring och livsmedelssäkerhet i världen idag. Den ger en trovärdig och jämförbar bild av hungersituationen i världen, både i siffror och trender. Den påverkar global politik, bistånd, investeringar och forskningsprioriteringar. Den är också ett viktigt verktyg för civilsamhällets arbete, inklusive organisationer som The Hunger Project, som använder den som referens för att visa var behoven är störst.
Prövar SOFI The Hunger Projects egen hållning?
– Ja och det tycker jag att den ska göra. Vi jobbar utifrån att hunger handlar om makt, inte om brist på mat. Visade siffrorna något annat skulle vi behöva tänka om.
Och vad säger siffrorna?
– De stödjer hur vi jobbar. Så fort man frågar varför näringsriktig mat är dyr hamnar man i frågor om makt. Stödet har i decennier gått till spannmål och rotfrukter som redan var billigt. Bönder kan vara fattiga samtidigt som folk i samma land betalar mycket i affären, eftersom pengarna stannar någonstans mitt emellan. Det handlar inte om teknik utan om vem som får vad.
Hur skiljer sig årets rapport från tidigare år?
– Temat är nytt. Tidigare fokus har handlat om hur mycket mat som finns och i år undersöker man vad näringsriktig mat kostar och varför. Tonen är också ovanligt skarp. FN-organen skriver rakt ut att nedskärningarna i biståndet hotar det som uppnåtts och de brukar vara försiktigare än så.
Vad betyder temaskiftet i praktiken?
– I decennier har debatten handlat om att producera mer, bättre sorter och effektivare jordbruk. Nu visar FN-organen att mellan 70 och 75 procent av vad vi betalar för maten uppstår efter att den lämnat gården. Om tre fjärdedelar av priset uppstår där löser vi inget genom att bara odla mer.
Vilken siffra fastnade du mest på?
–Siffrorna som rör kvinnor. Matosäkerheten är högre bland kvinnor än bland män i alla regioner. Samtidigt ökade förekomsten av blodbrist bland kvinnor mellan 15 och 49 år från 27,6 procent 2012 till 30,7 procent 2023. Rapporten visar också att färre än två av fem gravida kvinnor tar järntillskott under minst 90 dagar. Det ökar risken för komplikationer under graviditeten och låg födelsevikt. Uppgifterna redovisas som olika mått, men tillsammans visar de vilka som drabbas hårdast när näringsrik mat och vård inte är tillgängliga.
Sverige har skurit ned i biståndet. Vad blir konsekvensen av det?
– Det syns med fördröjning så effekterna syns inte i årets siffror men vi vet från tidigare erfarenhet vad som händer. Det som stryks först är sällan nödhjälpen som är politiskt svårt att försvara. Det är det långsiktiga arbetet, sådant som är svårt att fotografera och svårt att redovisa i tolvmånaderscykler, som drabbas. Rapportens fjärde kapitel handlar om precis det: forskning, bevattning, infrastruktur och institutioner.
Vad händer med de pengar som försvinner?
– De försvinner inte. De flyttas. En budgetpost kan strykas utan att behovet gör det. Kostnaden dyker upp senare, oftast som akut kris och då är den mycket högre. FN-organen påpekar att jordbruksforskning tar tjugo till trettio år att nå bönder i någon större skala. Samma tidsskala gäller institutioner och organisering.
Vad mäter SOFI inte?
– En hel del och det är rapportförfattarna öppna med. Måtten bygger på nationella genomsnitt per år, vilket fungerar för det som pågår länge men inte för akuta kriser. En svält som varar i månader syns knappt. Därför måste SOFI läsas tillsammans med IPC-analyserna, som mäter läget lokalt och akut. Kostnadsmåttet visar dessutom vad det billigaste näringsriktiga alternativet kostar, inte vad folk faktiskt äter.
Döljer de nationella genomsnitten mycket?
– Ja, väldigt mycket. Exemplen från Ghana, Nigeria och Pakistan visar hur priserna svänger både mellan landsdelar och över året. Det är också därför hungersäsongen inte syns i statistiken. Den försvinner i ett årsgenomsnitt, men den styr hela året för dem som lever där.
Vad gör The Hunger Project annorlunda?
– Vi kör inte ut mat. Vi utgår från att hunger sällan beror på att maten saknas utan på att människor inte får vara med och bestämma om det som avgör om de kan få tag på den. Vi arbetar med organisering, ledarskap, kvinnors ställning och lokala myndigheters förmåga. Det låter sekundärt tills man läser fjärde kapitlet, där det står att reformerna kräver att småbrukare, kvinnor och unga är med när de utformas.
Finns det något i årets siffror som gör dig hoppfull?
– Ja. Rapporten visar att utvecklingen går att förändra.
I Benin minskade andelen människor som inte har råd med en hälsosam kost från åtta av tio till drygt hälften mellan 2017 och 2025. Under samma period minskade antalet i Indien från 813 miljoner till 520 miljoner. I Asien som helhet sjönk andelen från 43 procent till 29 procent.
I Afrika bröts också den långvariga ökningen av andelen människor som lever med hunger. Antalet hungrande minskade inte men andelen människor som levde med måttlig eller allvarlig matosäkerhet sjönk för första gången sedan Agenda 2030 antogs. Det visar däremot att utvecklingen går att påverka när det finns uthållighet, investeringar och politisk vilja.
Vad hoppas du att nästa års rapport visar?
– Att förbättringen i Afrika håller och även börjar synas i antalet människor som lever med hunger. Jag hoppas också att siffrorna för kvinnor äntligen börjar röra sig åt rätt håll. Att en kurva slutar stiga är bara början. Den verkliga förändringen kommer när färre människor går hungriga och fler får makt att förändra sina liv.
