Malin: Du växte upp i en by på landsbygden i Malawi och har sagt att du vet hur det känns att vara hungrig och att vara rädd för framtiden. Hur har den erfarenheten präglat ditt sätt att leda organisationen idag?
Rowlands: När jag växte upp upplevde jag hunger och fattigdom på nära håll. Min mamma gick sjutton kilometer med värkar för att föda mig till världen. I det samhället kändes framtiden förutbestämd och ingenting tydde på att nästa generation skulle få leva på ett annat sätt. Jag har också ett starkt minne av att jag skickades hem från skolan för att jag inte ägde ett par svarta skor. De upplevelserna ligger till grund för allt jag gör. Var jag än befinner mig idag, vare sig det är i ett landsbygdssamhälle i Malawi, i ett styrelserum eller på FN, bär jag det barnet inom mig. Jag frågar mig själv: vad skulle han säga? För han hade en modig röst och en orubblig tro på att en annan framtid var möjlig. Det är den rösten jag försöker hedra, inte bara genom att utveckla effektiva program utan genom ett djupare åtagande och vetskapen om att mänskligheten redan nu har förmågan att skapa en värld utan hunger. Jag vägleds av ödmjukhet och respekt men jag vägrar också att acceptera världen som den är när jag vet vad den skulle kunna vara.
Malin: 318 miljoner människor står nu inför akut hunger och det är mer än dubbelt så många som 2019. Det sker samtidigt som det internationella biståndet snabbt minskar. Vilken roll har en organisation som bygger samhällens egen förmåga och självständighet snarare än att leverera nödhjälp i form av mat?
Rowlands: Jag har själv fått hjälp av livsmedelsbistånd under min uppväxt. Nödhjälp räddar liv och fortsätter att fylla en viktig funktion. Det förringar jag inte. Men att rädda ett liv idag och samtidigt lämna villkoren för det livet oförändrat är ingen vision. Det är ett vänteläge.
Just nu lever 673 miljoner människor med kronisk hunger. Det är ingen akut hunger och inte den sort som skapar rubriker, utan den som långsamt och tyst urholkar människors möjligheter. Samtidigt driver varje torka, översvämning och konflikt fler människor över gränsen till akut hunger. Det man gör idag är att behandla symtomen medan sjukdomen sprider sig. The Hunger Project existerar för att bryta den cirkeln. Inte genom att leverera lösningar utan genom att investera i människors förmåga att skapa sina egna. För målet är aldrig beroende. Målet är alltid frihet och ett självbestämmande som går så djupt att inget kan ta det ifrån dem. Det är skillnaden mellan bistånd och systemförändring.
Malin: The Hunger Projects epicenterstrategi går ut på att samhällen ska bli självförsörjande inom 7 till 10 år. Du har varit med och utvecklat modellen. Vad får ett samhälle att passera den gränsen och vad kan få processen att stanna upp?
Rowlands: Den gränsen passeras inte genom ett program. Den passeras genom ett skifte i tankesätt och i hur människor ser på sig själva. Allt börjar med en fråga som vi ställer i våra workshops om vision, engagemang och handling: vilken framtid vill du ha? Vi frågar inte vad som är realistiskt och inte vad den senaste biståndsorganisationen sa var möjligt. Vi frågar vad du faktiskt vill uppnå för dina barn, ditt samhälle och ditt liv? För många människor är det första gången någon har ställt den frågan någonsin och verkligen menat det.
Det ögonblicket av tillåtelse, att få föreställa sig, att få drömma och att få leda är där självledarskapet börjar. Det som följer är praktiskt och integrerat: ledarskapskommittéer med lika många kvinnor som män som arbetar tillsammans med mat, vatten, hälsa, utbildning och mikrokrediter. Men motorn är alltid den första förvandlingen från uppgivenhet till handlingskraft.
Malin: Kvinnors ledarskap står i centrum för allt som The Hunger Project gör. Varför är jämställdhet inte bara en del av strategin utan själva motorn i den?
Rowlands: Därför att man inte kan bygga en ny värld på den gamla världens grunder och den gamla världen är i stor utsträckning byggd på att kvinnor hålls borta från makt. Systemet som skapar hunger och systemet som marginaliserar kvinnor är inte två skilda problem. De är samma problem. Man kan inte montera ner det ena och lämna det andra intakt.
Kvinnor är de främsta matproducenterna i de flesta samhällen där vi arbetar. De ansvarar för näring, omsorg om barnen och de dagliga beslut som avgör om en familj överlever eller blomstrar. Trots det har kvinnor i de flesta av dessa samhällen systematiskt förnekats röster, resurser och handlingsutrymme att leda. Det är inte bara en orättvisa. Det är den enskilt största bromsen för människans framsteg.
När den bromsen släpper, när kvinnor träder in i ledarskap inte som målgrupp i ett program utan som en grundläggande rättighet, förändras allt. Jag har sett kvinnor komma till våra workshops med årtionden av osynlighet bakom sig och lämna dem som ledare för sina samhällens framtid. Jag har mött kvinnor som, precis som min egen mamma, gått långa sträckor för att få tillgång till vård och som sedan bestämt sig för att bygga en klinik och gjorde det. Inte för att vi bad dem. För att de själva bestämde det.
Jämställdhet är inte en ruta vi kryssar i. Det är själva kraften som gör omvandling möjlig.
Malin: Du har besökt Sverige många gånger och talat till olika grupper för The Hunger Projects räkning. Vilken roll spelar The Hunger Project Sverige i den globala rörelsen?
Rowlands: I en tid när världen vänder sig inåt, individualismen växer, internationell solidaritet är under press och civilsamhällets utrymme krymper gör The Hunger Project Sverige något stillsamt radikalt. Ni bygger gemenskap, inte bara i Afrika, utan i Sverige och hos människor som väljer att se sig själva som en del av en global rörelse.
Sverige förstår något som är lätt att glömma i en värld av projekt och leveranser. Att skapa medvetenhet och bygga en kultur av människor som förstår kronisk hunger och som ser den som vår tids mest lösbara problem skapar rörelse. Partnerskapet med Postkodlotteriet är ett vackert exempel på detta. Det är inte bara en finansieringsrelation. Det är ett uttryck för vilka vi är för varandra och ett åtagande till samhörighet i en tid då samhörighet går mot strömmen.
Det nyligen beviljade Sida-stödet tar detta ännu längre genom att investera i lokala civilsamhällesorganisationer och skapa möjliggörande miljöer där samhällen själva kan leda sina framtider. I en tid när civilsamhällets utrymme hotas globalt bidrar The Hunger Project Sverige till att utvidga det. Det inspirerar hela den globala rörelsen.
Malin: The Hunger Projects strategiska ramverk löper till 2027 med tre acceleratorer: en enad global röst, nästa generations ledare och näringslivets engagemang. Hur kom ni fram till just de tre och vad händer härnäst?
Rowlands: Vartannat eller vart tredje år ställer The Hunger Project samma grundläggande fråga till sig självt: vad saknas? Vad är det som, om det kom på plats, skulle göra det möjligt för mänskligheten att ta ett verkligt språng till att få slut på hunger?
De tre acceleratorerna: en enad global röst, nästa generations ledarskap och näringslivets engagemang, är inte bara strategiska prioriteringar. De är ett erkännande av att hungerproblemet inte är tekniskt. Vi vet hur man får slut på hunger. Det som saknas är den kollektiva viljan, det generationsöverskridande åtagandet och mobiliseringen av resurser i en skala som motsvarar ambitionen.
I år kommer jag att samla alla ledare i vår globala organisation för att på nytt sitta med den frågan, ärligt, modigt och utan att utgå från att svaret redan är givet. För världen har förändrats. Kontexten har skiftat och vår strategi måste bemöta det.
Malin: Du har sagt att The Hunger Project inte bara är ett jobb utan ditt liv. Vi är nu närmare 2030 än 2020 och nästan varje hungerindikator rör sig åt fel håll. Finns det ett ögonblick i ett samhälle som särskilt har fångat varför det här arbetet spelar roll och vad ger dig hopp om att utvecklingen fortfarande kan vända?
Rowlands: Under de senaste 25 åren har jag upplevt ganska många sådana ögonblick men jag kan berätta om ett par som jag ofta återvänder till.
Jag mötte en kvinna i Jali på landsbygden i Malawi. Hon såg på mig en dag och sa: “Jag behöver inte The Hunger Project längre.” Och jag vill att du föreställer dig vad det krävdes för att hon skulle kunna säga det. Hon växte upp i ett marginaliserat samhälle. Under större delen av sitt liv hade hon fått tusen tysta signaler på att hennes röst inte spelar någon roll. Och där stod hon framför mig, helt orädd och gjorde anspråk på sin egen frihet. Hon sa inte “vi behöver er inte” utan “jag behöver er inte.” Det handlade om hennes ledarskap, hennes vision och hennes liv.
Jag kan ge ytterligare ett exempel från ett samhälle som drabbades av en förödande storm flera år efter att vi hade lämnat dem eftersom de redan hade nått självförsörjning. Och vet du vad de gjorde? De väntade inte. De mobiliserade. De knackade på varje dörr de kunde hitta. När vi kom tillbaka på besök hade de inte bara byggt upp det som hade gått förlorat. De hade vuxit och skapat nya program, nya partnerskap, skollokaler och toaletter för flickor. Det ledde bland annat till en 95-procentig ökning av flickors skolnärvaro. Det fanns en sådan stolthet i hur de berättade om det. “Se vad vi har åstadkommit.” Inte se vad ni hjälpte oss att göra. Se vad vi har åstadkommit.
Det är det som driver mig. Det är mitt hopp och det är inte optimism utan något som är mycket mer förankrat än så. För jag har sett den här typen av utveckling med egna ögon och fler gånger än jag kan räkna. Och det som har hänt en gång kan hända överallt.
Så ja, jag tror fortfarande att vi kan få slut på hunger. Utan den övertygelsen skulle jag inte kunna göra det här arbetet.
